15:31:00
Cause though it may not last forever..
..it's a dream that's gone too far, My little star!
Hösten 2012 hade jag tagit ett uppehåll från ÖRS då jag gått från ponny till storhäst på ridgymnasiet. Jag och Michelle hade bestämt oss för att uppdatera klubbens hemsida, till ett projektarbete i skolan, och skulle fotografera alla hästarna. Åkte till stallet en eftermiddag och där stod HON! Ny i stallet. Tydligen inte speciellt omtyckt. Men det var kärlek vid första ögonkastet. Riktig fotomodell visade hon sig också vara!
Tiden gick, sommaren kom och snart var det dags att rida hem hästarna från betet. Tror faktiskt jag red hem Cassini, min gamla älsklingponny, om jag inte minns helt fel :') Sedan började veckan med igångridning och hur tusan det kom sig minns jag inte, men red Honey de tre sista dagarna. Maken till upplevelse.. Efter att ha ridit mjuka dressyr och hopphästar i två år. Hästen kunde inte skritta, när man höll i tyglarna, oavsett om man bara höll en nästan obefintlig kontakt. Tog man hästen i munnen så backade hon. Sparkade man på framåt samtidigt så slängde hon sig bakåt eller åt sidan. Hon bockade och sprang, trots att jag inte bad om någonting förutom att hon skulle gå framåt i rätt gångart. Ändå var det någonting jag fastnade för hos henne! Sista dagen fick jag lite form, och fick testa på hennes inte speciellt trevliga galopp :')
Jag började rida på ridskolan igen efter sommaren. Jag kände inte att jag var ute efter att utvecklas mer på just ridfronten, utan ville bara ha en hästkompis att fästa mig vid och ha kul med. Hade redan bestämt mig för att Honey skulle bli mitt wildcard! Det fick bära eller brista. Och jag blir bara extra taggad att kämpa när folk suckar och skakar på huvudet åt mig.
Vår fösta ridlektion var sådär lagom spännande. Hon hade svårt att hitta takten, slog mycket med huvudet och sprang. Det svåra med henne är att man inte får en jämn kontakt då hon aldrig håller huvudet still utan gungar och slår, vilket gör att det inte tar lång tid innan man sitter med tyglarna i magen. Men hon visade iallafall att hon försökte.
Nu kom också tiden när jag blev fodervärd. Varje lördag framöver var hon "min" och vi kunde jobba med allt som behövdes. Jag skulle göra allt jag kunde för att få Honey till den bästa någonsin! :')
Vår första hopplektion var också väldigt spännande. Jag är hopprädd som fan! Särskillt sen jag trillade av IWY i skolan och svanskotan pajjade! Hade dessutom sett Honey slänga av x-anta personer på hoppträngingarna då hon tvärnitade på bommar på marken!!! Jag satt upp, utan väst, och alla tyckte jag var galen. "Du kan inte hoppa henne utan väst" sa folk. Men det kunde jag! Hästen kunde inte hoppa, men hoppa gjorde hon med glädje! Hon försökte, även språnget antingen kom långt innan hindret, eller en bit efter :*) Kan säga direkt att hoppningen blev Honeys gläjde. Bommar på marken så fungerade hästen såå mycket bättre! Hon blev piggare, om något lite väl springig, men hon var glad och försökte!! Tillslut fick hon nästan riktig koll på benen, trots korsgalopp och bogar åt alla håll!
Damen visade sig med tiden ha ett jäkla humör! Bockar, resningar och allt möjligt har jag fått smaka på. Eller snarare de flesta har nog fått smaka på det. Honey är ingen häst man sätter sig på, tar i munnen och sparkar på med benen för att få någon form. Honey ber man lite snällt i början och fungerar det inte så tar man i med hårdhanskarna efter ett tag. Att sitta upp och berätta vart skåpet ska stå, fungerar oftast INTE på den hästen!
Under vintern kom en period när jag bara inte orkade bråka med henne mer. Ingenting fungerade. Hästen gick med huvudet upp i luften och bara sprang. Började rida lite med graman för att se om det gick att komma över "barriären" av stjärnkikarhuvud, sparkar, resningar.. ja allt! Jag är rätt anti graman egentligen, men för första gången hade jag kontroll på läget. Så fort gramanen var på så var hon helt annorlunda. Började ta lite stöd på bettet och skumma i munnen. Stor skillnad, även om det är en såkallad "fuskväg".
Vi hade dessutom hittat en grej som Honey älskade! Uteritter med Michelle och Ari! Hon var så glad, modig, framåt. När Ari fegade så tog Honey täten. Över stock och sten, tills det kom en vattenpöl, då blev det tvärstopp :') Ari är en ovanligt pigg gammal dam och vet hur fort man ska springa för att få komma hem så fort som möjligt. Honey blev alltid tokig för att hon inte hann med i Aris tempo och flög i luften. Jo jäklar vad vi har bockat genom välaskogens uppförsbacke. Jag är chockad över att jag aldrig trillat av. Men varje gång jag suttit på halsen han hon stannat och tatt upp huvudet så jag kan hoppa tillbaka i sadeln igen :') Och den lilla biten de skildes åt på hemvägen, från grönplätten till ÖRS så gnäggade Honey olyckligt efter Ari. Samma när Ari kommer till ridhuset.. Honey blir som en magnet och går knappt att rida! Hon går efter Ari med spetsade öron. Sneddar överallt för att få vara nära. Trots att de vissa dagar bara bitchat ihop och stått och skrikit på varandra :') sötnosar!
Glömmer aldrig gången vi red förbi en gård Ari är livrädd för. Honey brukar inte bry sig, men nu hade Ari smittat av sig "rädslan" på Honey. Hästarna stod säkert i fem minuter och vägrade gå förbi. TOTALVÄGRADE. Tillslut tog Honey mod till sig och travade stort och uppblåst på grusgången förbi gården, med Ari hack i häl. När vi väl kommit förbi får båda hästarna flipp, flyger och bockar ikapp brevid varandra. Herregud vad vi skrattade. Lär varandra dumma saker gör dom! Som tur är har Ari inte lyckats lära Honey hur man sticker okontrollerat rätt ut på en åker, utan Honey står kvar och tittar irriterat efter sin kompis som förstör äventyret.
En dag innan lektion nämnde hovslagaren att hon hört att Honey eventuellt skulle säljas. Det var väl knappast slaget i sten, men kan förstå om det kommit upp på agendan då hon f*n inte var nån dans på rosor under den perioden. Folk trillade åt alla håll kändes det som :S Då fick jag för första gången en klump i magen! Min lilla tjej!
Det var då jag för första gången satte mig ned och funderade! "Hästen beter sig inte bra. Hon tar inte stöd på bettet, vill inte att man håller henne i munnen.. vad beror detta på?" Hade länge tyckt att bettet var fel! Men blivit lite nödröstat på den fronten då "formen måste komma från rätt håll". Alltså måste hästen muskla sig för att kunna bära sig rätt. Dock så kändes detta hopplöst med en häst som inte gick att hålla i munnen utan att det gick bakåt/uppåt. Jag tog saken i egna händer. Mätte bett med några av de andra hästarna och hittade Myntas tredelade bett med lösa ringar som säkert var 2 cm längre än det Honey hade. Mynta är en liten storhäst. Honey är en rejäl storhäst. Redan där anade jag att mina misstankar stämde. Provade att rida Honey på Myntas bett en lördag och efter detta fanns inga tvivel längre. Hästen gick i form av sig själv i alla gångarter. Hon knäppte av vartenda liten spänning hon hade i kroppen och skötte sig galant. Skickade ett sms till Anki veckan därefter att de borde prova byta bett.
Har dock tagit ett tag innan vi fått riktigt rätt på betslandet. Honey hade, när hon kom till ÖRS, ett vanligt tvådelat bett med fasta ringar. Jag tror det är mycket därav att man inte sett hur litet bettet var. Konstigt att hästen var arg!? Det måste ju varit hur obekvämt som helst. Hon fick senare ett tvådelat bett med kopparrullar i rätt storlek som hon gick på ett bra tag. Dock konstaterades det att hon fått sår i munnen av det, så nu har hon ett tredelat D-bett med rulle i mitten. Perfekt för henne som fipplar med munnen, men får sår i mungiporna lätt. Bett är fan inte lätt. Men.. man ska gå på magkänsla har jag lärt mig nu!
Efter sommaren, var Honey en helt ny häst. Jag skulle ha kvar henne som foderhäst ett år till och var såå jäkla glad. Hon visade sig verkligen från sin bästa sida kan jag säga! Shit vad glad jag var varje gång jag fick rida!
Sen träffade jag min nya pojkvän. Så otroligt roligt. Han var livrädd för hästar! Asså livrädd. Dessutom allergisk mot hästar och damm. "Hurfaaan ska dethär gå?" tänkte jag, då jag verkligen vill ha häst när jag blir äldre. Hade varit så underbart att ha någon att dela den hobbyn med. Han är dock en så underbar person att han trots sin allergi följde med mig till stallet. När jag morgonjobbade stod han där klockan 7 på morgonen, redo att kvävas långsamt. Bilden under är tagen en av de första gångerna innan vi skulle ta in hästarna ur hagen. Tog bra tid innan jag lyckades få honom att gå in till henne. Hade dessutom så galet ont i svanskotan under en period. Kunde rida i knappt 20 minuter innan ryggen skreeek. Passade bra att se vad pojkvännen gick för och det tog inte lång tid innan han köpt typ ridbyxor och handskar för nån tusenlapp :')
Två uteritter har det blivit efter det. Han har inte ridit så mycket, men jag är inte ett dugg rädd för att något ska gå illa. Han har en grym balans, är envis och fattar principen.
TIllbaka till Honey, så har hon briljerat på sistonde. I september vann hon ridskolecupen i dressyr, både lag och induviduellt. Dukitiga Madelene red. Nu ligger ÖRS rankad 1 bland de vi tävlar mot. Och nu väntar förmodligen Flyinge för "min" älskade pålle som en gång i tiden inte ens kunde böja på nacken.
