Del 6
Gott folk! Tro det eller ej men nu så har datorn helt plötsligt återfått prickar och ringar över vissa bokstäver och jag upptäcker att jag hajar till varje gång jag ska försöka skriva å,ä och ö. Alltså - back in town men jag känner ändå att jag måste fullborda min berättelse. Vill samtidigt tacka vår granne Sven som hämtat post och mina snälla svärföräldrar som fixat och grejat. Det är en fantastisk känsla att komma hem och det står lite mat i kylen och en födelsedagsblomma till Stefan på bordet. Tack Gunnel och Kjell! Ni är underbara!
Phu Quoc fortsättning....
Har kollat bilder från resan och när man ser bilderna från Phu Quoc så ser et verkligen ut som en paradisö med de vackra stränderna. Vi valde att stanna på vårt hotell, då vi insåg att det nog ändå var ett av de bättre till ett hyfsat pris. Frukosten som ingick hade väl däremot vissa brister. Vad sägs om att få välja mellan baugette med bröd eller baugette med sylt? Sjalv valde jag omelett och bröd men då blev det minsann inget smör till. Nudelsoppa var nog det bästa alternativet men det kändes inte som en normal frukost. Sista dagen tog Fanny bananpankaka och den var helt ok. KAffet däremot har lyst med sin frånvaro i stort sett hela resan. Två gånger har jag beställt riktigt goda Cappuchino men i övrigt så har nog neskaffet på rummet varit godare än det man blivit bjuden på. Fruitsalad har varit vår räddning. Men akta er för att säga fruitplate för det är greksika för dem. Man får köra pekböcker (menyn) som man gör med småbarn. Theese! -Oh!!! Fruitsalad! Men för helvete det är ju det jag försökt förklara i 10 min.
Vi har unnat oss lite extra njutning, massage bla. Det allra haftigaste som jag aldrig sett nagon annanstans var harborttagningen. Det galler att ha mitt kollugn nar man helt plotsligt befinner sig liggande med en vietnamesisk kvinna 20 cm fran skrevet. Med vanlig sytrad och en speciell teknik, med ena trådändan i munnen, drar de upp harstrana, kanske inte ett och ett men narapa. Jag har fotat det mesta men eftersom ingen fotade mig sa kande jag inte att jag kunde ga fram och be att fa fota nagon annan som blev behandlad. Och jag lovar att bikinilinjen inte var att leka med. Da gladdes jag stort at min hoga smarttroskel. Det kan jag lova. Helkroppsmassage kostade ca 20 kr medan harborttagningen som faktiskt suttit i over tva veckor var betydligt dyrare.
Vår "vän Räkan" som var oss behjälplig med en hel del och talade bra engelska.
På vårt hotell satt en man och slipade plattor hela tiden medan vi var där och säkert ett antal månader före och efter också. Plattorna var max 15 cm2 och täckte taket delvis. En bit av
taket och en skymt av mannen.
Om ni tycker att han verkar ha dålig arbetsställning så är detta nada i jämförelse med vissa andra: Vad tror ni Byggnads skulle ha sagt om detta? Bambupålar till ställningar.
inte så farligt?
Okej ni får den insatt i sitt sammanhang:
Tänk på det nästa dag du tycker jobbet är tråkigt Ante. Även vi andra ska kanske glädjas åt vår arbetsdag. En vanlig dag på jobbet i dessa länder innebär 10-16 timmars arbete, 7 dagar i veckan, 52 veckor per år och har du tur och är t.ex arbetare så har du ledigt på Nyårsdagen. Det är ingen långsemester direkt då man hälsar på långväga släktingar. Deras jobb är ju ofta väldigt enahanda också. Är man dörröppnare på hotellet så är man dörröppnare. Jo kanske man hjälper till att bära väskor också om det kniper så väskbärarna har fullt upp. De flesta verkr inte jobba särskilt hårt men alla arbetar. Det kanske vore något för oss att ta lärdom av. Här sliter vi ut vissa medan andra inte jobbar med något alls. Vår guide til Co Chitunlarna hade en fyraårig universitetsutbildning inom turism och historia. Han tjänade ca 30 dollar per dag och arbetade 84 timmar i veckan. 40 % av vietnameserna tjänar 1-2 dollar per dag, varav arbetarna har sämst betalt. Hoppas gubbarna på väggen har risktillägg i varje fall. En receptionist på hotellet tjänar ca 300 dollar i månaden medan väskbäraren på vårt sista hotell hade en månadslön på 2 miljoner dong vilket motsvarar 800 kr men med hans framåtanda så är nog dricksen hans stora inkomst.
Killen i mitten var en riktigt framåt person och lärde sig hela tiden engelska genom att prata.
Kommer hela tiden på villovägar i mitt skrivande. Om vi åter förflyttar oss til Phu Quoc så är nog vårt sammanlagda omdöme att det är ett lugnt ställe, där maten är fantastiskt god och billig överlag. Det märks att man inte fått en vana att arbeta med turism och musiken på hotellet är 80-90 talshits. De inte är så gåpåiga utan är hjälpsamma och visar hänsyn. Barnen och hundarna lever på trottoarkanten och i det lilla rummet eller kanske i den lilla restaurangen man har. Det finns inga trädgårdar till de här husen, utan man har vardagsrummet direkt ut mot gatan och alla som passerar kan titta in. Så upplevde jag även resan mellan Chao Doc och Rach Gia som vi gjorde under kvällstid. Husen står på rad med ingången direkt mot gatan och ofta är det bara ett rum och i det finns allt. TVn har en central roll och i stan är det inte omöjligt att du parkerar motercykeln inne i rummet. Familjerna är små, troligtvis av praktiska skäl. Det ryms max fyra på en MC. Glömde att fråga från vilken ålder det är OK att köra. Man håller stehårt på hjälmtvånget och det är dyrt att inte följa lagen. Kör du mot rött kan du i värsta fall bli fråntagen din MC under en månad. En fin MC kostar 1000 dollar medan de kinesiska kopiorna endast kostar ca 300. Lån får du endast om du har en säkerhet, vilket gör att de allra fattigaste fortfarande bara har en cykel. Lyckades inte fota någon hel familj eller pytteliten men den minsta som stod själv och höll i sig var väl i ettårsåldern.
Hjälmtvång på vuxna som hölls stenhårt.
Näst sista dagen på Phu Quoc åkte vi och snorklade. Vi var lite småsura då vår tripp med ca 15 visade sig vara 34. Det blev lite ont om simfötter i rätt storlek men vi hade en trevlig resa. Stefan som aldrig dykt innan hade tränat med cyklop vi fått låna av "räkan". På första stället var det fantastiskt fina koraller men inte så mycket fiskar jag förväntat mig. På andra dyket hade Stefan och Fanny fattat mod men det blev lite knöligt då det visade sig att Fannys snorkel läkte så innan vi var klara med allt det praktiska var det dags att simma tillbaka till båten. Vi blev bjudna på mat och inmundigade den tillsammans med japaner. På soldäck satt det några norrlänningar hörde jag men vi som bodde på "bottenvåningen" var vi fem och som sagt Japaner. En tjej erbjöd sig att hjälpa mig då jag skulle plocka en bit fisk ur de gemensamma skålarna, men jag avböjde och ansåg att jag borde lära mig pinnätandets konst lite bättre. Vi har t.o.m. investerat i pinnar så vi ska träna lite mer här hemma. Julgröten är ju lagom klistrig för att få upp. Synd vi missade den. På vägen hem besökte vi en australisk pärlfarm. Fick senare veta att många odlar och säljer pärlor på denna ö. Köpte själv några smycken av svarta pärlor.
Vi träffade ett par från Klippan som åkt runt i världen och senast varit i Laos. Jättetrevliga människor som verkade ta dagen som den kommer. De tipsade om några aktiviteter man kunde göra i Na Thrang, vilket tyvärr aldrig blev av för vår del. Här kommer några ytterligare bilder från Phu Quoc.
Fanny och ett hav första dagen
Janne i relaxläge
Stefan lär sig dyka
På snorklingstur
Jag snorkligast
Vi provade aldrig sjöborrarna som står nästan längst bak.
Titta noga så ser ni pärlan.
Nej det är inte två bilder. På hotellet till höger åt vi Brunch. Fint, fräscht och billigt men utan solbar strandtomt. Jo det bor nog folk där till vänster också. KAnske de behöver anlita en trädgårdsarkitekt till tomten?
Tror ni vi missade julstämningen?
Ånej! Den började redan i London. Ett Potpuri
Hotellet i London
Utanför hotellet i Kambodja.Fanny fotograf såklart.
Filipinska Agneta och Annifrid på julafton med en tjej som lärt sig alla movsen, PQ.
Men värst var ändå Ho Chi Minh! Snacka om julstämning!
Så tro inte att vi inte märkte av julen - fast kanske lite mer ytligt denna gång.
Phu Quoc fortsättning....
Har kollat bilder från resan och när man ser bilderna från Phu Quoc så ser et verkligen ut som en paradisö med de vackra stränderna. Vi valde att stanna på vårt hotell, då vi insåg att det nog ändå var ett av de bättre till ett hyfsat pris. Frukosten som ingick hade väl däremot vissa brister. Vad sägs om att få välja mellan baugette med bröd eller baugette med sylt? Sjalv valde jag omelett och bröd men då blev det minsann inget smör till. Nudelsoppa var nog det bästa alternativet men det kändes inte som en normal frukost. Sista dagen tog Fanny bananpankaka och den var helt ok. KAffet däremot har lyst med sin frånvaro i stort sett hela resan. Två gånger har jag beställt riktigt goda Cappuchino men i övrigt så har nog neskaffet på rummet varit godare än det man blivit bjuden på. Fruitsalad har varit vår räddning. Men akta er för att säga fruitplate för det är greksika för dem. Man får köra pekböcker (menyn) som man gör med småbarn. Theese! -Oh!!! Fruitsalad! Men för helvete det är ju det jag försökt förklara i 10 min.
Vi har unnat oss lite extra njutning, massage bla. Det allra haftigaste som jag aldrig sett nagon annanstans var harborttagningen. Det galler att ha mitt kollugn nar man helt plotsligt befinner sig liggande med en vietnamesisk kvinna 20 cm fran skrevet. Med vanlig sytrad och en speciell teknik, med ena trådändan i munnen, drar de upp harstrana, kanske inte ett och ett men narapa. Jag har fotat det mesta men eftersom ingen fotade mig sa kande jag inte att jag kunde ga fram och be att fa fota nagon annan som blev behandlad. Och jag lovar att bikinilinjen inte var att leka med. Da gladdes jag stort at min hoga smarttroskel. Det kan jag lova. Helkroppsmassage kostade ca 20 kr medan harborttagningen som faktiskt suttit i over tva veckor var betydligt dyrare.
Vår "vän Räkan" som var oss behjälplig med en hel del och talade bra engelska.
På vårt hotell satt en man och slipade plattor hela tiden medan vi var där och säkert ett antal månader före och efter också. Plattorna var max 15 cm2 och täckte taket delvis. En bit av
taket och en skymt av mannen.
Om ni tycker att han verkar ha dålig arbetsställning så är detta nada i jämförelse med vissa andra: Vad tror ni Byggnads skulle ha sagt om detta? Bambupålar till ställningar.
inte så farligt?
Okej ni får den insatt i sitt sammanhang:
Tänk på det nästa dag du tycker jobbet är tråkigt Ante. Även vi andra ska kanske glädjas åt vår arbetsdag. En vanlig dag på jobbet i dessa länder innebär 10-16 timmars arbete, 7 dagar i veckan, 52 veckor per år och har du tur och är t.ex arbetare så har du ledigt på Nyårsdagen. Det är ingen långsemester direkt då man hälsar på långväga släktingar. Deras jobb är ju ofta väldigt enahanda också. Är man dörröppnare på hotellet så är man dörröppnare. Jo kanske man hjälper till att bära väskor också om det kniper så väskbärarna har fullt upp. De flesta verkr inte jobba särskilt hårt men alla arbetar. Det kanske vore något för oss att ta lärdom av. Här sliter vi ut vissa medan andra inte jobbar med något alls. Vår guide til Co Chitunlarna hade en fyraårig universitetsutbildning inom turism och historia. Han tjänade ca 30 dollar per dag och arbetade 84 timmar i veckan. 40 % av vietnameserna tjänar 1-2 dollar per dag, varav arbetarna har sämst betalt. Hoppas gubbarna på väggen har risktillägg i varje fall. En receptionist på hotellet tjänar ca 300 dollar i månaden medan väskbäraren på vårt sista hotell hade en månadslön på 2 miljoner dong vilket motsvarar 800 kr men med hans framåtanda så är nog dricksen hans stora inkomst.
Killen i mitten var en riktigt framåt person och lärde sig hela tiden engelska genom att prata.
Kommer hela tiden på villovägar i mitt skrivande. Om vi åter förflyttar oss til Phu Quoc så är nog vårt sammanlagda omdöme att det är ett lugnt ställe, där maten är fantastiskt god och billig överlag. Det märks att man inte fått en vana att arbeta med turism och musiken på hotellet är 80-90 talshits. De inte är så gåpåiga utan är hjälpsamma och visar hänsyn. Barnen och hundarna lever på trottoarkanten och i det lilla rummet eller kanske i den lilla restaurangen man har. Det finns inga trädgårdar till de här husen, utan man har vardagsrummet direkt ut mot gatan och alla som passerar kan titta in. Så upplevde jag även resan mellan Chao Doc och Rach Gia som vi gjorde under kvällstid. Husen står på rad med ingången direkt mot gatan och ofta är det bara ett rum och i det finns allt. TVn har en central roll och i stan är det inte omöjligt att du parkerar motercykeln inne i rummet. Familjerna är små, troligtvis av praktiska skäl. Det ryms max fyra på en MC. Glömde att fråga från vilken ålder det är OK att köra. Man håller stehårt på hjälmtvånget och det är dyrt att inte följa lagen. Kör du mot rött kan du i värsta fall bli fråntagen din MC under en månad. En fin MC kostar 1000 dollar medan de kinesiska kopiorna endast kostar ca 300. Lån får du endast om du har en säkerhet, vilket gör att de allra fattigaste fortfarande bara har en cykel. Lyckades inte fota någon hel familj eller pytteliten men den minsta som stod själv och höll i sig var väl i ettårsåldern.
Hjälmtvång på vuxna som hölls stenhårt.
Näst sista dagen på Phu Quoc åkte vi och snorklade. Vi var lite småsura då vår tripp med ca 15 visade sig vara 34. Det blev lite ont om simfötter i rätt storlek men vi hade en trevlig resa. Stefan som aldrig dykt innan hade tränat med cyklop vi fått låna av "räkan". På första stället var det fantastiskt fina koraller men inte så mycket fiskar jag förväntat mig. På andra dyket hade Stefan och Fanny fattat mod men det blev lite knöligt då det visade sig att Fannys snorkel läkte så innan vi var klara med allt det praktiska var det dags att simma tillbaka till båten. Vi blev bjudna på mat och inmundigade den tillsammans med japaner. På soldäck satt det några norrlänningar hörde jag men vi som bodde på "bottenvåningen" var vi fem och som sagt Japaner. En tjej erbjöd sig att hjälpa mig då jag skulle plocka en bit fisk ur de gemensamma skålarna, men jag avböjde och ansåg att jag borde lära mig pinnätandets konst lite bättre. Vi har t.o.m. investerat i pinnar så vi ska träna lite mer här hemma. Julgröten är ju lagom klistrig för att få upp. Synd vi missade den. På vägen hem besökte vi en australisk pärlfarm. Fick senare veta att många odlar och säljer pärlor på denna ö. Köpte själv några smycken av svarta pärlor.
Vi träffade ett par från Klippan som åkt runt i världen och senast varit i Laos. Jättetrevliga människor som verkade ta dagen som den kommer. De tipsade om några aktiviteter man kunde göra i Na Thrang, vilket tyvärr aldrig blev av för vår del. Här kommer några ytterligare bilder från Phu Quoc.
Fanny och ett hav första dagen
Janne i relaxläge
Stefan lär sig dyka
På snorklingstur
Jag snorkligast
Vi provade aldrig sjöborrarna som står nästan längst bak.
Titta noga så ser ni pärlan.
Nej det är inte två bilder. På hotellet till höger åt vi Brunch. Fint, fräscht och billigt men utan solbar strandtomt. Jo det bor nog folk där till vänster också. KAnske de behöver anlita en trädgårdsarkitekt till tomten?
Tror ni vi missade julstämningen?
Ånej! Den började redan i London. Ett Potpuri
Hotellet i London
Utanför hotellet i Kambodja.Fanny fotograf såklart.
Filipinska Agneta och Annifrid på julafton med en tjej som lärt sig alla movsen, PQ.
Men värst var ändå Ho Chi Minh! Snacka om julstämning!
Så tro inte att vi inte märkte av julen - fast kanske lite mer ytligt denna gång.
Kommentarer
Postat av: Ante
Ja jag kan då säga direkt att jag skulle då inte ställa mig på den där ställningen. Ni verkar ju ha haft en rätt så trevlig resa annars. Och Fanny har hittat sig en man. Det var ju då inte illa. haha
Trackback
