Del 7
29/1 Tisdag
Resan från PQ till Ho Chi Minh gick utan problem. Janne och Catrin drog direkt vidare till Mue Ne, dit vi skulle komma så fort vi rett upp vårt visumkrångel. I min dagbok skrev jag samma dag:
This javla fucking skitcountry sucks!!!!!!!!! Tror den halvgamla chauffören med tre söner var garanterat den vettigast vi stötte på idag. När vi kom tillbaka till HCM gick Stefan direkt och pratade med en passnubbe på flygplatsen. Enligt honom skulle nog visumen gälla så det skulle säkert gå bra. På Svenska ambassaden rådde de oss att gå till immigration centre, så vi skulle få hjälp. Där inne rådde totalt kaos och vi ställde oss i en kö för att bli hänvisade till lucka 9. Vitittade på alla människor och funderade vilken typ av kösystem detta var. De flesta satt på stolar och några stod men ingen typ av kösystem syntes. Vi valde oss att stå framme vid luckan och efter ett tag så var vi framme och mannen tog bryskt våra pass och la dem ovanpå en hög med andra. Vi protesterade men han pekade att vi skulle gå och iväg, vilket vi nästan gjorde.
Så småningom blev det vår tur och äntligen skulle våra problem lösas. Efter att ha lyssnat på mannens förklaring ett par gånger började jag opponera mig. Han blev irriterad och vände sig till Stefan som ännu inte riktigt förstått vad han menade. Han tyckte vi skulle åka tillbaka till Kambodjanska gränsen. Där skulle de kunna förlänga vårt visum menade han. Men för helvete karl, tankte jag. De gjorde det ju inte ens för 60 dollar. Jag kokade av ilska och han tyckte inte alls om mig men gick iväg och ringde ett samtal och sa till oss att vi kunde gå till vilken traveling agency som helst så skulle vi kunna bli hjälpta. En sten lossnade från mitt hjärta och han tyckte kanske lite bättre om mig och vi tackade artigt och gick iväg.
Nästa anhalt blev the War Museum. Tog inte så mycket kort där men köpte ett antal av de mer kända som kablats ut i världen från Vietnamkriget. Ingen har väl glömt den springande flickan som träffats av napalm? Jag fick senare veta att detta museum inte har guider och enbart informativa texter. Allt för att man ska få bilda sig en egen uppfattning om galenskapen som utspelade sig här i Vietnam. De anklagar inte USA här utan vill bara upplysa alla om vad som hänt, så därför finns även mycket av USAs militära utrustning också här.
Gilijotin
Vet ni vad ett Quiet, non smoking rum betyder på ett femstjärningt hotell? Jo att det kl halvtvå på natten sätter igång ett aggregat som för 10 ggr mer oljud än air-condition, vilken fö kan göra mig vansinnig, med allt drag. Kylan står jag ut med men inte draget.
Hotell Rex i HCM. Tjusigt värre och dyrt som pocko. Poolen hann vi inte använda.
På ett 2-3 stjärningt hotell på PQ innebär quiet samma sak som att tuppdjävlar börjar gala klockan 3.15 på morgonen. Om de sedan trodde att den gjort sitt jobb hade jag kunnat acceptera det men tuppen utanför vårt hotell hade säkert alla bokstavssjukdomar man kan drabbas av i Sverige, utom ADD då förstås. Bokstavsbarn har ju ofta ett minskat sömnbehov men att det gällde tuppar i Vietnam det visst jag inte. Däremot såg vi inte ett enda barn som verkade lida av ADHD. Då hade det troligen redan varit överkört så det är kanske förklaringen. Alla verkar leva vid vägen. JAg förstår det inte. VArför inte ha huset 10 m inpå tomten? De behöver ju inte vara oroliga över snöskottningen i varje fall.
Här bak sprang tuppeländet och gol var morgon. Här tvättades f.ö. vår tvätt en gång. 5 kg för samma pris som en T-shirt inlämnat på hotellet. Fräshare tvätt har man nog haft i sitt liv men vem har sagt att man måste gå omkring och vara fräsh?
När vi var på Immigrationsmyndigheterna gjorde vi en ny upptäckt. Det visade sig att det enbart var i Stefans pass som visumet gällde till den 4/1, som de visat när vi fått stämpeln. Mitt och FAnnys gällde bara till den 1/1 så nu började det brinna i knutarna. Vi kontaktade åter Svenska ambassaden och åter igen fick jag först tala med en svenska som gav luren till en vitnames när hon hörde ärendet. Åter igen förklarade jag och jag tror det var samma som förra gången och hon skulle ta kontakt med immigration och höra vad de sa där. Vi skulle ringa dem nästa fm.
På kvällen hamnade vi på en finare restaurang där en cellist/violinist, en basist och en pianist underhöll med musicalliknande kända melodier. Mycket duktiga var de så jag njöt i fulla drar samtidigt som man försökte svänga i sig lite mat med pinnarna. Sedan tog vi en promenad på stan. Vi lider inte alls av trafiken här utan tycker att det flyter väldigt bra. Alla är enormt uppmärksamma och man håller ett lugnt tempo som ständigt rör sig framåt istället för att tokköra och köa om vart annat. Dessutom är deras trafikljus försedda med sekunder så man vet exakt när det slår om och gud nåde den som inte är med då.....
30/12 onsdag
Frågar man Fanny så var det nog den bästa dagen på hela resan. Dagen vi träffade Reno. Fanny har lovat att hon ska åka ut på landet och ta hand om hans föräldrar, vilket är en förutsättning för att han ska gifta sig med en flicka. Han håller på att spara till sitt bröllop, vilket innebär att han måste kunna bjuda 300 gäster. Han var en av de mer välbetalda vi mött, då han hade en fyraårig högskoleutbildning. Han var nog den Vietnames som talat absolut bäst engelska av alla vi hört och det gick t.o.m. att förstå vad han sa. Han hyrde 20m2 i utkanten av HCM och jobbade minst 80 timmar i veckan så därför behövde han varken TV eller CD-spelare. Hans syster var lärare i Dûsseldorf och man kunde förstå att han ångrade att han inte tog chansen att åka iväg då han blev tillfrågad. Han var yngsta barnet av 7 så han känner såklart ansvaret för föräldrarna.
Stefan med den ev blivande svärsonen Reno
Man måste säga att om mycket annat gått åt fanders så har vi haft fantastiskt tur med guider och andra som kunnat dela med sig av sina kunskaper. Reno var en otroligt ödmjuk och förståndig kille och man njöt verkligen i hans sällskap, då han la sitt fokus på att vi skulle få ut så mycket som möjligt av turen. CoChitunlarna var mer intressanta än jag hade trott. Hela historien bakom, hur smart tunlarna hade utformats och senare användes var fascinerande.
En modell hur tunlarna var gjorda 3-4 nivåer ner till 10 m djup. Triangeln är skyddsrummet. Utformningen gör att den klarar bombningar utan att rasa ihop. Tunlarna mynnade alltid ut i floden. Tre tunna lufttunlar som knappt är synliga. Dessa avslutades i ett utifrån sett termitbo, som även det är fyllt med håligheter.
Låtsastermitbo.Jänkarna började använda hundar för att känna vittringen av Vietcongerna. Då tog de istället kläder av döda amerikaner och la i bona så hundarna kände igen doften. På natten smög vietarna upp och dödade hundarna istället.
Att krypa i tunlarna var ju inget speciellt, då de numera var så väl tilltagna att man kunde gå hopkurad genom dem.
Annat måste det ha varit för de som levde där nere i marken under alla år. Intressant var att USA ansågs ha kontroll över detta område men det var endast under dagtid. På natten kom Vietcongerna framkrypande och levde sitt eget liv. Deras fällor var riktigt otäcka och snillerikt gjorda. Många av dem hade använts vid jakt tidigare så det var naturligt att de användes.
Några fällor:
Under många år efter kriget var allt så fördärvat av gifter m.m. så befolkningen tvingades leva på sötpotatis med olika kryddningar. Smakade rätt gott. Men vem skulle vilja leva enbart på mörk choklad 10 år i rad? Det smakar också gott.
Sandaler tillverkades av gamla gummidäck. Att bära dem visade också att man sympatiserade med komunistpartiet.
På tillbakavägen stannade vi av vid en gummiplantage. Under några månader nu under torkan får träden vila och tappar då sina blad, vilket mycket annat även gjorde. Det var inte rätt årstid för den trädgårdsintresserade men jag tyckte inte det spelade så stor roll. Då hamnade annat i fokus i stället. Tänk om det hade varit jättefina blommor överallt! Då hade jag ju missat massor.
The rubber family
Under tappningssäsongen skårar man trädet två gånger per dag. Mellan 5-25 års ålder är trädet brukbart. Sedan sågas det ner och används till möbelvirke.
Vi stannade också av på en samhällsägd fabrik, där personer med olika handikapp arbetade. Alla hade fått lära sig att göra ett moment, vilket de gjorde dagarna i ända. Tycker de flesta vietnameser verkar ha såna uppgifter om jag får ha en åsikt. Man tillverkade olika saker med en speciell teknik. Man lackade, målade slipade och polerade fram olika mönster. Jag brukar aldrig köpa något men jag investerade i en tavla i fyra delar för 2500 kronor gjord av små, små äggskal och massor av tid.
Jag pratade som avtalat med hon från Svenska ambassaden och även denna gång fick vi svävande svar. Ingen kunde med bestämdhet berätta vad som skulle hända oss den dagvi stod på flygplasten med för många dagar gjorda i landet. Tidigare tyckte vi ju att det bara var fyra men helt plötsligt så hade jag och Fanny sju dagar för mycket. Reno föreslog att vi skulle prata med den som ordnat denna resa men inte heller det gav något resultat. Hon menade att vårt visum var förbrukat trots att det var stämplat fyra dagar innan det skulle ha börjat gälla.
Vi blev så jävla kokta att vi gick in på närmaste resebyrå och beställde en resa till Bangkok tur och retur. Alla var överens så nästa morgon satte vi oss på flyget till Thailand. Det mesta har gått rätt bra men allt tar så förbannat lång tid. Vi har tillbringat massor av timmar i olika köer. Usama bin Ladin har verkligen sett till att få ruljans på resefronten. Allt tar dubbelt så lång tid nu och man måste ha dubbelt så många anställda. På fuckingheathrow skulle de aldrig lyfta ett finger för att hjälpa någon utan står och dirigerar och säger exakt vad varje person ska göra. Igår när vi landade på hemvägen fick jag spatt. Normalt brukar man inte behöva lägga ryggsäcken i en plastlåda när den ska röntgas utan man lägger den direkt på bandet. När jag och Fanny la våra där så sa han att vi skulle lägga dem i en back. Då de var stora a jag båda där men det gick inte för sig. vi hade börjat gå och snubben hade gott kunnat lägga över min väska i en ny back men han kallade tillbaka mig för att ta fram och lägga den i en ny fast han stod precis där och glodde. När vi passerat igenom stod som vanligt Stefan där för att det tjöt om klockan han glömt och foliepapper från tuggummit. Jag travade fram och tog hand om alla backar, la dem med en smäll i varandra, tog alla våra ryggsäckar och kände mig som en jävla bitch medan alla vakter stod där med armarna i kors och såg så dumma ut som de brukar. Tror nästan de har ännu sämre jobb än dörröppnarna och biljettittarna på Angkor, så himla sura som de alltid verkar.
Nyårsafton firade vi alltså i Bangkok. Tänk så det kan gå! Naturligtvis råkade vi ut för något även då. Det stod en skylt vid taxin att det var vissa störningar p.g.a. att en körfil var avstängd. Precis när vi ställde oss i kön var det ca 10 bilar inne men sedan var det som i en skräckfilm: Alla taxibilar var som borttrollade. Tyvärr gällde inte det resenärerna. Köerna var inte så långa men många. På 1,5 timmar kom det inte en enda bil. Det visade sig att en olycka inträffat och vägen var helt avstängd. Vid det här laget var man rätt härdad och vi hamnade i samspråk med ett trevligt par från Holland som egentligen var väldigt försenade men de ansåg sig inte ha några problem. Pengar på fickan och ett glatt humör. Vad mer kan man önska sig?
Fyrverkerierna var häftiga och maten var god men den gata som tidigare var en riktig huvudgata då Stefan var där var hur trist som helst. Massor av "Specialprice-only-for-youstånd" och turister men inget av kvlitet. Jag reagerade över att under de tio år som gått sedan jag var i Thailand så har glädjen och glöden övergått i snabbmat, fler överviktiga och en tappad glöd.
Vy genom taxifönstret
Väl tilltaget vinglas på nyårsaftonens Italienska restaurang
Resan från PQ till Ho Chi Minh gick utan problem. Janne och Catrin drog direkt vidare till Mue Ne, dit vi skulle komma så fort vi rett upp vårt visumkrångel. I min dagbok skrev jag samma dag:
This javla fucking skitcountry sucks!!!!!!!!! Tror den halvgamla chauffören med tre söner var garanterat den vettigast vi stötte på idag. När vi kom tillbaka till HCM gick Stefan direkt och pratade med en passnubbe på flygplatsen. Enligt honom skulle nog visumen gälla så det skulle säkert gå bra. På Svenska ambassaden rådde de oss att gå till immigration centre, så vi skulle få hjälp. Där inne rådde totalt kaos och vi ställde oss i en kö för att bli hänvisade till lucka 9. Vitittade på alla människor och funderade vilken typ av kösystem detta var. De flesta satt på stolar och några stod men ingen typ av kösystem syntes. Vi valde oss att stå framme vid luckan och efter ett tag så var vi framme och mannen tog bryskt våra pass och la dem ovanpå en hög med andra. Vi protesterade men han pekade att vi skulle gå och iväg, vilket vi nästan gjorde.
Så småningom blev det vår tur och äntligen skulle våra problem lösas. Efter att ha lyssnat på mannens förklaring ett par gånger började jag opponera mig. Han blev irriterad och vände sig till Stefan som ännu inte riktigt förstått vad han menade. Han tyckte vi skulle åka tillbaka till Kambodjanska gränsen. Där skulle de kunna förlänga vårt visum menade han. Men för helvete karl, tankte jag. De gjorde det ju inte ens för 60 dollar. Jag kokade av ilska och han tyckte inte alls om mig men gick iväg och ringde ett samtal och sa till oss att vi kunde gå till vilken traveling agency som helst så skulle vi kunna bli hjälpta. En sten lossnade från mitt hjärta och han tyckte kanske lite bättre om mig och vi tackade artigt och gick iväg.
Nästa anhalt blev the War Museum. Tog inte så mycket kort där men köpte ett antal av de mer kända som kablats ut i världen från Vietnamkriget. Ingen har väl glömt den springande flickan som träffats av napalm? Jag fick senare veta att detta museum inte har guider och enbart informativa texter. Allt för att man ska få bilda sig en egen uppfattning om galenskapen som utspelade sig här i Vietnam. De anklagar inte USA här utan vill bara upplysa alla om vad som hänt, så därför finns även mycket av USAs militära utrustning också här.
Gilijotin
Vet ni vad ett Quiet, non smoking rum betyder på ett femstjärningt hotell? Jo att det kl halvtvå på natten sätter igång ett aggregat som för 10 ggr mer oljud än air-condition, vilken fö kan göra mig vansinnig, med allt drag. Kylan står jag ut med men inte draget.
Hotell Rex i HCM. Tjusigt värre och dyrt som pocko. Poolen hann vi inte använda.
På ett 2-3 stjärningt hotell på PQ innebär quiet samma sak som att tuppdjävlar börjar gala klockan 3.15 på morgonen. Om de sedan trodde att den gjort sitt jobb hade jag kunnat acceptera det men tuppen utanför vårt hotell hade säkert alla bokstavssjukdomar man kan drabbas av i Sverige, utom ADD då förstås. Bokstavsbarn har ju ofta ett minskat sömnbehov men att det gällde tuppar i Vietnam det visst jag inte. Däremot såg vi inte ett enda barn som verkade lida av ADHD. Då hade det troligen redan varit överkört så det är kanske förklaringen. Alla verkar leva vid vägen. JAg förstår det inte. VArför inte ha huset 10 m inpå tomten? De behöver ju inte vara oroliga över snöskottningen i varje fall.
Här bak sprang tuppeländet och gol var morgon. Här tvättades f.ö. vår tvätt en gång. 5 kg för samma pris som en T-shirt inlämnat på hotellet. Fräshare tvätt har man nog haft i sitt liv men vem har sagt att man måste gå omkring och vara fräsh?
När vi var på Immigrationsmyndigheterna gjorde vi en ny upptäckt. Det visade sig att det enbart var i Stefans pass som visumet gällde till den 4/1, som de visat när vi fått stämpeln. Mitt och FAnnys gällde bara till den 1/1 så nu började det brinna i knutarna. Vi kontaktade åter Svenska ambassaden och åter igen fick jag först tala med en svenska som gav luren till en vitnames när hon hörde ärendet. Åter igen förklarade jag och jag tror det var samma som förra gången och hon skulle ta kontakt med immigration och höra vad de sa där. Vi skulle ringa dem nästa fm.
På kvällen hamnade vi på en finare restaurang där en cellist/violinist, en basist och en pianist underhöll med musicalliknande kända melodier. Mycket duktiga var de så jag njöt i fulla drar samtidigt som man försökte svänga i sig lite mat med pinnarna. Sedan tog vi en promenad på stan. Vi lider inte alls av trafiken här utan tycker att det flyter väldigt bra. Alla är enormt uppmärksamma och man håller ett lugnt tempo som ständigt rör sig framåt istället för att tokköra och köa om vart annat. Dessutom är deras trafikljus försedda med sekunder så man vet exakt när det slår om och gud nåde den som inte är med då.....
30/12 onsdag
Frågar man Fanny så var det nog den bästa dagen på hela resan. Dagen vi träffade Reno. Fanny har lovat att hon ska åka ut på landet och ta hand om hans föräldrar, vilket är en förutsättning för att han ska gifta sig med en flicka. Han håller på att spara till sitt bröllop, vilket innebär att han måste kunna bjuda 300 gäster. Han var en av de mer välbetalda vi mött, då han hade en fyraårig högskoleutbildning. Han var nog den Vietnames som talat absolut bäst engelska av alla vi hört och det gick t.o.m. att förstå vad han sa. Han hyrde 20m2 i utkanten av HCM och jobbade minst 80 timmar i veckan så därför behövde han varken TV eller CD-spelare. Hans syster var lärare i Dûsseldorf och man kunde förstå att han ångrade att han inte tog chansen att åka iväg då han blev tillfrågad. Han var yngsta barnet av 7 så han känner såklart ansvaret för föräldrarna.
Stefan med den ev blivande svärsonen Reno
Man måste säga att om mycket annat gått åt fanders så har vi haft fantastiskt tur med guider och andra som kunnat dela med sig av sina kunskaper. Reno var en otroligt ödmjuk och förståndig kille och man njöt verkligen i hans sällskap, då han la sitt fokus på att vi skulle få ut så mycket som möjligt av turen. CoChitunlarna var mer intressanta än jag hade trott. Hela historien bakom, hur smart tunlarna hade utformats och senare användes var fascinerande.
En modell hur tunlarna var gjorda 3-4 nivåer ner till 10 m djup. Triangeln är skyddsrummet. Utformningen gör att den klarar bombningar utan att rasa ihop. Tunlarna mynnade alltid ut i floden. Tre tunna lufttunlar som knappt är synliga. Dessa avslutades i ett utifrån sett termitbo, som även det är fyllt med håligheter.
Låtsastermitbo.Jänkarna började använda hundar för att känna vittringen av Vietcongerna. Då tog de istället kläder av döda amerikaner och la i bona så hundarna kände igen doften. På natten smög vietarna upp och dödade hundarna istället.
Att krypa i tunlarna var ju inget speciellt, då de numera var så väl tilltagna att man kunde gå hopkurad genom dem.
Annat måste det ha varit för de som levde där nere i marken under alla år. Intressant var att USA ansågs ha kontroll över detta område men det var endast under dagtid. På natten kom Vietcongerna framkrypande och levde sitt eget liv. Deras fällor var riktigt otäcka och snillerikt gjorda. Många av dem hade använts vid jakt tidigare så det var naturligt att de användes.
Några fällor:
Under många år efter kriget var allt så fördärvat av gifter m.m. så befolkningen tvingades leva på sötpotatis med olika kryddningar. Smakade rätt gott. Men vem skulle vilja leva enbart på mörk choklad 10 år i rad? Det smakar också gott.
Sandaler tillverkades av gamla gummidäck. Att bära dem visade också att man sympatiserade med komunistpartiet.
På tillbakavägen stannade vi av vid en gummiplantage. Under några månader nu under torkan får träden vila och tappar då sina blad, vilket mycket annat även gjorde. Det var inte rätt årstid för den trädgårdsintresserade men jag tyckte inte det spelade så stor roll. Då hamnade annat i fokus i stället. Tänk om det hade varit jättefina blommor överallt! Då hade jag ju missat massor.
The rubber family
Under tappningssäsongen skårar man trädet två gånger per dag. Mellan 5-25 års ålder är trädet brukbart. Sedan sågas det ner och används till möbelvirke.
Vi stannade också av på en samhällsägd fabrik, där personer med olika handikapp arbetade. Alla hade fått lära sig att göra ett moment, vilket de gjorde dagarna i ända. Tycker de flesta vietnameser verkar ha såna uppgifter om jag får ha en åsikt. Man tillverkade olika saker med en speciell teknik. Man lackade, målade slipade och polerade fram olika mönster. Jag brukar aldrig köpa något men jag investerade i en tavla i fyra delar för 2500 kronor gjord av små, små äggskal och massor av tid.
Jag pratade som avtalat med hon från Svenska ambassaden och även denna gång fick vi svävande svar. Ingen kunde med bestämdhet berätta vad som skulle hända oss den dagvi stod på flygplasten med för många dagar gjorda i landet. Tidigare tyckte vi ju att det bara var fyra men helt plötsligt så hade jag och Fanny sju dagar för mycket. Reno föreslog att vi skulle prata med den som ordnat denna resa men inte heller det gav något resultat. Hon menade att vårt visum var förbrukat trots att det var stämplat fyra dagar innan det skulle ha börjat gälla.
Vi blev så jävla kokta att vi gick in på närmaste resebyrå och beställde en resa till Bangkok tur och retur. Alla var överens så nästa morgon satte vi oss på flyget till Thailand. Det mesta har gått rätt bra men allt tar så förbannat lång tid. Vi har tillbringat massor av timmar i olika köer. Usama bin Ladin har verkligen sett till att få ruljans på resefronten. Allt tar dubbelt så lång tid nu och man måste ha dubbelt så många anställda. På fuckingheathrow skulle de aldrig lyfta ett finger för att hjälpa någon utan står och dirigerar och säger exakt vad varje person ska göra. Igår när vi landade på hemvägen fick jag spatt. Normalt brukar man inte behöva lägga ryggsäcken i en plastlåda när den ska röntgas utan man lägger den direkt på bandet. När jag och Fanny la våra där så sa han att vi skulle lägga dem i en back. Då de var stora a jag båda där men det gick inte för sig. vi hade börjat gå och snubben hade gott kunnat lägga över min väska i en ny back men han kallade tillbaka mig för att ta fram och lägga den i en ny fast han stod precis där och glodde. När vi passerat igenom stod som vanligt Stefan där för att det tjöt om klockan han glömt och foliepapper från tuggummit. Jag travade fram och tog hand om alla backar, la dem med en smäll i varandra, tog alla våra ryggsäckar och kände mig som en jävla bitch medan alla vakter stod där med armarna i kors och såg så dumma ut som de brukar. Tror nästan de har ännu sämre jobb än dörröppnarna och biljettittarna på Angkor, så himla sura som de alltid verkar.
Nyårsafton firade vi alltså i Bangkok. Tänk så det kan gå! Naturligtvis råkade vi ut för något även då. Det stod en skylt vid taxin att det var vissa störningar p.g.a. att en körfil var avstängd. Precis när vi ställde oss i kön var det ca 10 bilar inne men sedan var det som i en skräckfilm: Alla taxibilar var som borttrollade. Tyvärr gällde inte det resenärerna. Köerna var inte så långa men många. På 1,5 timmar kom det inte en enda bil. Det visade sig att en olycka inträffat och vägen var helt avstängd. Vid det här laget var man rätt härdad och vi hamnade i samspråk med ett trevligt par från Holland som egentligen var väldigt försenade men de ansåg sig inte ha några problem. Pengar på fickan och ett glatt humör. Vad mer kan man önska sig?
Fyrverkerierna var häftiga och maten var god men den gata som tidigare var en riktig huvudgata då Stefan var där var hur trist som helst. Massor av "Specialprice-only-for-youstånd" och turister men inget av kvlitet. Jag reagerade över att under de tio år som gått sedan jag var i Thailand så har glädjen och glöden övergått i snabbmat, fler överviktiga och en tappad glöd.
Vy genom taxifönstret
Väl tilltaget vinglas på nyårsaftonens Italienska restaurang
Kommentarer
Trackback
