Mammavillocksåberätta

Mona Lisas leende? Nej det är ett av Angkor Toms alla ansikten. Leendena kom sig av att det tidigare varit krig men numera rådde fred när dessa byggdes. Detta är den södra porten.

På båda sidorna om bron som leder fram till South Gate står 54 stenfigurer.
På höger sida demoner som kallas för asuras. På vänster sidan finns gudarna som kallas för devas.
Det är totalt 108 stenfigurer framför ett 23 meter högt torn med 4 ansikten som pekar åt de fyra väderstrecken.

På vardera sidan om gången finns en stor orm, Naga, med nio huvuden. Gudarna och demonerna har dragkamp med ormen.
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/belief/2008/nov/01/cambodia-thailand

Apsara-dansare förr


och nu. http://www.taksvarkki.fi/kambodzha/ruotsi/kambodzha/kulttuuri/tanssi.html



Tänk vilket pussel de har att lägga. Tur att många länder hjälper till att restaurera.
-Få se nu? Vilken bit var det först?




Elefantterassen



Ta Prohm

Stefan får nog äta en del för att mäta sig i kraft med detta. Intressant var att dessa träd man alltid ser på bilderna är de som håller ihop hela konstruktionen. Problemet är de träd som växer i de öppnare partierna. Deras rötter spränger sönder konstruktionen underifrån. Man försöker avverka för att minimera problemet.



Det var verkligen imponerande att se dessa otroliga trädrötter och deras envisa kamp att ta sig in i alla möjliga skrymslen.
Jag fascinerades av ekorummet. Det ekade inte som man är van utan enbart när man ställde sig mot en av de fyra väggarna och slog sig för bröstet. Då lät det som en didgeridoo.





Angkor Vat
Mest känt av alla. När man har sett alla vackra bilder därifrån förstår man att de är väldigt välplanerade. Själv lyckades jag inte få en riktigt bra bild i vattenspegeln. För mig blev detta tempel inte lika fantastiskt då jag redan sett Angkor Thom. Då detta var äldre och mycket av utsmyckningarna var borta sedan länge tillbaka så blev det inte lika fantastiskt som Angkor Thom, som jag blev helt förälskad i.


Bassänger som dränerade bort överflödigt vatten.


Den kända trappan med de jobbiga sista stegen upp var avstängd för renovering.

till en annan va du va stilig






Vi borde borda varann...

köla lite grann som bara båtar kan.

Vi åkte snabba båtar. Här färdas vi över Kambodjas moder Tonle Sap. Räcket slutade ungefär två meter från dörren. Det var inte många som gick fram och tillbaka kan jag lova.



Konstiga båtar såg vi


och ganska hemtrevliga.


Dubbeldäckare i Phnom Penh

som ser ut så här i London



Var detta någon form av muddring tro? (till höger i bild)


Vietnam here we come back!


Vi var den enda lasten förutom ett par paket som skulle med till Kambodjanska gränsen.


Och så den kambodjanske passpolisen.




Det fanns små färjor och

mindre

Tjocka båtar och

smala

Vi såg tusentals människor som bodde i och runt sjöar och floder. Ofta vinkade de glatt åt oss turister. De verkade klart utvilade och glada. Vem har sagt att man inte kan var lyckligare i ett plåtskjul än i ett reparerat radhus med sprilla ny plattläggning för 150 000?

På vårt första hotell i London gick det i ultrarapid i baren. Indiern som jobbade där gick på en ständig hastighet av 3 km/h varken mer eller mindre. Nästan alla var av utländsk härkomst.
Snyggt i vestibulen var det i varje fall.

Man sov riktigt gott i sängarna på hotell Renaicence också.


Tyvärr har vi inga kort från första hotellet i Ho Chi Minh. Ett jättefint hotell var det i varje fall, First Hotel HCM. Dyrt och ganska nära flygplatsen.


Vår nästa anhalt var Siem Reap, Somadevi Angkor hotel and spa . Jättefin pool. Rekomenderas å det varmaste:



Jag är nog mer förtjust i att fota runt omkring än i rummen.

Sedan bar det av till Feeling Home i Phnom Penh:
Nyss anlända i "lovesviten" på över 40m2. Fräsch köksavdelning men som på så många andra ställen så rinner vattnet lite hit och dit i duschen.



Mikro och snygg kaffekopp är ju inte fy skam heller.

Nästa ställe i Rach Gia ser inte så ofräscht ut som det kändes. Klarar inte av underlakan och täcke utan överlakan. Man får en känsla av att många andra legat i de sängkläcerna innan.
 
En enda bild förärades platsen: Jag sitter och skriver dagbok.


Vårt rum på Kim Hoa i Phu Quoc




Poolen provade vi inte ens. Vaför skulle man göra det med ett så vackert hav 30 m längre ner?


Pga platsbrist flyttade vi upp några hundra meter de sista dagarna. Vi gick ner till "vår strand" ändå då vi hade vår massör på stället.

På julaftonskväll fanns det faktiskt tid för en kort paus för tomtenisse.


Blue Ocean gav husrum för 19 dollar natten för oss tre. Då ingick den galna tuppen som väckte en före gryningen och ett antal timmar framåt. Ingen lyx men relativt nytt. Dessutom lärde de sig rumsnumren direkt så nyckeln låg nästan alltid och väntade när man kom. Kanske delvis pga att de inte hade så många att hålla reda på.


Å andra sidan det enda stället med duschkabin.



Sen gav vi oss av till det mest kända av alla. Hotell Rex i Ho Chi Minh spelade en viktig roll under kriget, då många krigskorrespondenter bodde och rapporterade därifrån. Fruktfat och fin choklad på sängen varje kväll.

Även Fanny fick ligga kungligt



Här firade vi även en del av Stefan 50-årsdag.

Sedan blev det ju snabbvisit i Bangkok och hotell Narai. En vy från fönstret där nyårsraketerna smällde vackert från 23.55 till 00.20 till skillnad mot Sverige som pangar i minst en månad.

Efter en lång promenad så återvände vi och åt på en av hotellets restauranger. Vi valde den italienska som bjöd oss mysig stämning och god nyårsmiddag.


Sedan bar det av till Pattaya och hotellet Sunbeam. Helt Ok såvida man inte vill ha läsbelysning. Det fanns dock en liten pool och hyfasd balkong, vilket inte funnits på alla ställen.
 Vacker blomuppsättning som skymmer receptionen.



Nästa hotell Best Western 15 min från Bangkoks flygplats hade renare matta och en korridor som doftade ljuvligt med lågmäld relaxmusik som strömmade ur högtalarna.

Jalusier till badrummet var riktigt häftigt

Poolen var grund men vacker. Allt nytt i modern design.







Vårt sista hotell,Sophia i HCM, saknade all tänkbar lyx, men var ändå helt OK förutom frukosten som man inte ens lyckades räkna ut vad det var när man lyfte på locken till de tre varmrätterna. Inte ens äggen såg goda ut, klyftade med blågrön gula. Yoghurten däremot var god på alla ställen, något som kan vara bra att veta.

Måste du fota mig nu igen? Bra såhär?

Ett populärt jobb den här årstiden

...olika dräkter för olika tillfällen.


Tur det finns statyer. Tänk så ont i knäna man skulle ha efter en arbetsdag!



Det finns jobb även för några av de amputerade i Kambodja




Tack och lov för skuggan!

Man kan jobba på sjön


eller skaka galler



ta en paus...

eller förbereda nästa jobb.


Somliga elektriker kan gå på lina..

eller jobba på briggen Albertina


Vissa är satta att hålla tiden


medan andra håller på hela tiden.

.. som den här mannen som militäriskt slog klackarna samman och hälsade varje gång någon visade sig.



Vissa varor finns det mycket av...
risprodukter t.ex.



Torkad fisk eller....





Jämställdhet

eller typiskt manligt?





Alla verkade ha något att göra, även de handikappade






Vissa hade det rätt trångt på sin arbetsplats...


Medan andra hade gott om plats


Somliga hade mycket fruktsamma sysselsättningar




Medan andra kändes mer stela



Medan vissa ville ha plats
erbjöd andra närhet..


och alla hade väl en gemensam önskan att komma lite högre...

Vart man än kommer i världen så ser man härliga barn. Här är några från vår resa:

Det finns stora barn



och barn på besök i i Angkor.


Barn som precis blivit friserade...


barn som uppträder på stadens gator


och de som aldrig fick vara barn....



Det finns barn i plåtskjul som vet hur man kastar slängkyssar


och tomtenissor som dansar....



En del barn har ingen nytta av rollerblades....


...men har lärt sig att gå till skolan själv



Att vänta är ganska tråkigt...





..men har man en storasyster blir det ju roligare..
framför allt om hon kan dyka



Det finns barn som är lite blyga




och tänk att alla har vi varit små

Avsnittet om Thailand blir mycket kort och tragiskt. Jag som fotar allt ville egentligen fota alla ledsna kvinnors ögon i Pattaya, men jag är inte tillräckligt garvad för att låta dessa stackars kvinnor upptäcka att jag tar blider av dem. Gamla, feta, äckliga och kåta karlar har väl funnits i alla tider. Skulle t.o.m. kunna tänka mig att en hel del av dem går på Viagraliknande preparat för att behålla manligheten. Självförtroendet sitter på ytan och dessa ofta unga söta kvinnor får dem att känna sig betydelsefulla. Det beror ju på hur välfylld börsen är. Jo det har ju blivit en självuppfyllande profetia. Många Thailändskor har ju drömt om att få bli som "oss". Nu har Pattaya Asiens största varuhus. Väla multiplicerat med 7 våningar. Man blir riktigt vimmelkantig när man går där bland alla onödigheter. Nu har de uppnått samma som oss västerlänningar. Höga klackar, en önskan om mer och en tom blick utan att kunna njuta av nuet.

Vi åkte till Pattaya Park, där vi var tio år tidigare. Badet var sig likt men de hade utökat med en nöjespark. Ett fint akvarium fanns numera i Pattaya med många vackra fiskar.


En stingrocka inger respekt även för en skinnskalle.


fast alla var ju inte så stora


alla ville ju inte synas heller


I Pattaya åt vi den godaste pizzan någonsin på en italiensk restaurang



Sista natten bodde vi rätt nära flygplatsen på Best Western. Doftade otroligt gott och de spelade tyst relaxmusik i korridoren. Jag hade lite svårt att bestämma om jag skulle sova på rummet eller ligga utanför, då jag ofta lyssnar på sån musik innan jag sover. Kontrasten till rummet i Pattaya var slående. Där fanns enbart röd mysbelysning, vad nu orsaken kunde vara. Jag som är så tråkig att jag vill läsa på kvällen fick verkliga problem.




Jalusier in ibadrummet är rätt häftigt.

Utsikten från balkongen var ju av en annan dimension.



Det kändes helt OK att lämna Thailand och jag lovar på heder och samvete att jag aldrig mer kommer att sätta min fot i Pattaya, så länge det finns ett annat land i världen jag inte besökt.


Bangkok farewel!

29/1 Tisdag

Resan från PQ till Ho Chi Minh gick utan problem. Janne och Catrin drog direkt vidare till Mue Ne, dit vi skulle komma så fort vi rett upp vårt visumkrångel. I min dagbok skrev jag samma dag:
This javla fucking skitcountry sucks!!!!!!!!!  Tror den halvgamla chauffören med tre söner var garanterat den vettigast vi stötte på idag. När vi kom tillbaka till HCM gick Stefan direkt och pratade med en passnubbe på flygplatsen. Enligt honom skulle nog visumen gälla så det skulle säkert gå bra. På Svenska ambassaden rådde de oss att gå till immigration centre, så vi skulle få hjälp. Där inne rådde totalt kaos och vi ställde oss i en kö för att bli hänvisade till lucka 9. Vitittade på alla människor och funderade vilken typ av kösystem detta var. De flesta satt på stolar och några stod men ingen typ av kösystem syntes. Vi valde oss att stå framme vid luckan och efter ett tag så var vi framme och mannen tog bryskt våra pass och la dem ovanpå en hög med andra. Vi protesterade men han pekade att vi skulle gå och iväg, vilket vi nästan gjorde.



Så småningom blev det vår tur och äntligen skulle våra problem lösas. Efter att ha lyssnat på mannens förklaring ett par gånger började jag opponera mig. Han blev irriterad och vände sig till Stefan som ännu inte riktigt förstått vad han menade. Han tyckte vi skulle åka tillbaka till Kambodjanska gränsen. Där skulle de kunna förlänga vårt visum menade han. Men för helvete karl, tankte jag. De gjorde det ju inte ens för 60 dollar. Jag kokade av ilska och han tyckte inte alls om mig men gick iväg och ringde ett samtal och sa till oss att vi kunde gå till vilken traveling agency som helst så skulle vi kunna bli hjälpta. En sten lossnade från mitt hjärta och han tyckte kanske lite bättre om mig och vi tackade artigt och gick iväg.

Nästa anhalt blev the War Museum. Tog inte så mycket kort där men köpte ett antal av de mer kända som kablats ut i världen från Vietnamkriget. Ingen har väl glömt den springande flickan som träffats av napalm? Jag fick senare veta att detta museum inte har guider och enbart informativa texter. Allt för att man ska få bilda sig en egen uppfattning om galenskapen som utspelade sig här i Vietnam. De anklagar inte USA här utan vill bara upplysa alla om vad som hänt, så därför finns även mycket av USAs militära utrustning också här.





Gilijotin

Vet ni vad ett Quiet, non smoking rum betyder på ett femstjärningt hotell? Jo att det kl halvtvå på natten sätter igång ett aggregat som för 10 ggr mer oljud än air-condition, vilken fö kan göra mig vansinnig, med allt drag. Kylan står jag ut med men inte draget.


Hotell Rex i HCM. Tjusigt värre och dyrt som pocko. Poolen hann vi inte använda.

På ett 2-3 stjärningt hotell på PQ innebär quiet samma sak som att tuppdjävlar börjar gala klockan 3.15 på morgonen. Om de sedan trodde att den gjort sitt jobb hade jag kunnat acceptera det men tuppen utanför vårt hotell hade säkert alla bokstavssjukdomar man kan drabbas av i Sverige, utom ADD då förstås. Bokstavsbarn har ju ofta ett minskat sömnbehov men att det gällde tuppar i Vietnam det visst jag inte. Däremot såg vi inte ett enda barn som verkade lida av ADHD. Då hade det troligen redan varit överkört så det är kanske förklaringen. Alla verkar leva vid vägen. JAg förstår det inte. VArför inte ha huset 10 m inpå tomten? De behöver ju inte vara oroliga över snöskottningen i varje fall.


Här bak sprang tuppeländet och gol var morgon. Här tvättades f.ö. vår tvätt en gång. 5 kg för samma pris som en T-shirt inlämnat på hotellet. Fräshare tvätt har man nog haft i sitt liv men vem har sagt att man måste gå omkring och vara fräsh?

När vi var på Immigrationsmyndigheterna gjorde vi en ny upptäckt. Det visade sig att det enbart var i Stefans pass som visumet gällde till den 4/1, som de visat när vi fått stämpeln. Mitt och FAnnys gällde bara till den 1/1 så nu började det brinna i knutarna. Vi kontaktade åter Svenska ambassaden och åter igen fick jag först tala med en svenska som gav luren till en vitnames när hon hörde ärendet. Åter igen förklarade jag och jag tror det var samma som förra gången och hon skulle ta kontakt med immigration och höra vad de sa där. Vi skulle ringa dem nästa fm.

På kvällen hamnade vi på en finare restaurang där en cellist/violinist, en basist och en pianist underhöll med musicalliknande kända melodier. Mycket duktiga var de så jag njöt i fulla drar samtidigt som man försökte svänga i sig lite mat med pinnarna. Sedan tog vi en promenad på stan. Vi lider inte alls av trafiken här utan tycker att det flyter väldigt bra. Alla är enormt uppmärksamma och man håller ett lugnt tempo som ständigt rör sig framåt istället för att tokköra och köa om vart annat. Dessutom är deras trafikljus försedda med sekunder så man vet exakt när det slår om och gud nåde den som inte är med då.....


30/12 onsdag

Frågar man Fanny så var det nog den bästa dagen på hela resan. Dagen vi träffade Reno. Fanny har lovat att hon ska åka ut på landet och ta hand om hans föräldrar, vilket är en förutsättning för att han ska gifta sig med en flicka. Han håller på att spara till sitt bröllop, vilket innebär att han måste kunna bjuda 300 gäster. Han var en av de mer välbetalda vi mött, då han hade en fyraårig högskoleutbildning. Han var nog den Vietnames som talat absolut bäst engelska av alla vi hört och det gick t.o.m. att förstå vad han sa. Han hyrde 20m2 i utkanten av HCM och jobbade minst 80 timmar i veckan så därför behövde han varken TV eller CD-spelare. Hans syster var lärare i Dûsseldorf och man kunde förstå att han ångrade att han inte tog chansen att åka iväg då han blev tillfrågad. Han var yngsta barnet av 7 så han känner såklart ansvaret för föräldrarna.

Stefan med den ev blivande svärsonen Reno

Man måste säga att om mycket annat gått åt fanders så har vi haft fantastiskt tur med guider och andra som kunnat dela med sig av sina kunskaper. Reno var en otroligt ödmjuk och förståndig kille och man njöt verkligen i hans sällskap, då han la sitt fokus på att vi skulle få ut så mycket som möjligt av turen. CoChitunlarna var mer intressanta än jag hade trott. Hela historien bakom, hur smart tunlarna hade utformats och senare användes var fascinerande.


En modell hur tunlarna var gjorda 3-4 nivåer ner till 10 m djup. Triangeln är skyddsrummet. Utformningen gör att den klarar bombningar utan att rasa ihop. Tunlarna mynnade alltid ut i floden. Tre tunna lufttunlar som knappt är synliga. Dessa avslutades i ett utifrån sett termitbo, som även det är fyllt med håligheter.
   
    



Låtsastermitbo.Jänkarna började använda hundar för att känna vittringen av Vietcongerna. Då tog de istället kläder av döda amerikaner och la i bona så hundarna kände igen doften. På natten smög vietarna upp och dödade hundarna istället.

Att krypa i tunlarna var ju inget speciellt, då de numera var så väl tilltagna att man kunde gå hopkurad genom dem.


Annat måste det ha varit för de som levde där nere i marken under alla år. Intressant var att USA ansågs ha kontroll över detta område men det var endast under dagtid. På natten kom Vietcongerna framkrypande och levde sitt eget liv. Deras fällor var riktigt otäcka och snillerikt gjorda. Många av dem hade använts vid jakt tidigare så det var naturligt att de användes.
Några fällor:

   

Under många år efter kriget var allt så fördärvat av gifter m.m. så befolkningen tvingades leva på sötpotatis med olika kryddningar. Smakade rätt gott. Men vem skulle vilja leva enbart på mörk choklad 10 år i rad? Det smakar också gott.



Sandaler tillverkades av gamla gummidäck. Att bära dem visade också att man sympatiserade med komunistpartiet.

På tillbakavägen stannade vi av vid en gummiplantage. Under några månader nu under torkan får träden vila och tappar då sina blad, vilket mycket annat även gjorde. Det var inte rätt årstid för den trädgårdsintresserade men jag tyckte inte det spelade så stor roll. Då hamnade annat i fokus i stället. Tänk om det hade varit jättefina blommor överallt! Då hade jag ju missat massor.

The rubber family
 
Under tappningssäsongen skårar man trädet två gånger per dag. Mellan 5-25 års ålder är trädet brukbart. Sedan sågas det ner och används till möbelvirke.

Vi stannade också av på en samhällsägd fabrik, där personer med olika handikapp arbetade. Alla hade fått lära sig att göra ett moment, vilket de gjorde dagarna i ända. Tycker de flesta vietnameser verkar ha såna uppgifter om jag får ha en åsikt. Man tillverkade olika saker med en speciell teknik. Man lackade, målade slipade och polerade fram olika mönster. Jag brukar aldrig köpa något men jag investerade i en tavla i fyra delar för 2500 kronor gjord av små, små äggskal och massor av tid.




Jag pratade som avtalat med hon från Svenska ambassaden och även denna gång fick vi svävande svar. Ingen kunde med bestämdhet berätta vad som skulle hända oss den dagvi stod på flygplasten med för många dagar gjorda i landet. Tidigare tyckte vi ju att det bara var fyra men helt plötsligt så hade jag och Fanny sju dagar för mycket. Reno föreslog att vi skulle prata med den som ordnat denna resa men inte heller det gav något resultat. Hon menade att vårt visum var förbrukat trots att det var stämplat fyra dagar innan det skulle ha börjat gälla.

Vi blev så jävla kokta att vi gick in på närmaste resebyrå och beställde en resa till Bangkok tur och retur. Alla var överens så nästa morgon satte vi oss på flyget till Thailand. Det mesta har gått rätt bra men allt tar så förbannat lång tid. Vi har tillbringat massor av timmar i olika köer. Usama bin Ladin har verkligen sett till att få ruljans på resefronten. Allt tar dubbelt så lång tid nu och man måste ha dubbelt så många anställda. På fuckingheathrow skulle de aldrig lyfta ett finger för att hjälpa någon utan står och dirigerar och säger exakt vad varje person ska göra. Igår när vi landade på hemvägen fick jag spatt. Normalt brukar man inte behöva lägga ryggsäcken i en plastlåda när den ska röntgas utan man lägger den direkt på bandet. När jag och Fanny la våra där så sa han att vi skulle lägga dem i en back. Då de var stora a jag båda där men det gick inte för sig. vi hade börjat gå och snubben hade gott kunnat lägga över min väska i en ny back men han kallade tillbaka mig för att ta fram och lägga den i en ny fast han stod precis där och glodde. När vi passerat igenom stod som vanligt Stefan där för att det tjöt om klockan han glömt och foliepapper från tuggummit. Jag travade fram och tog hand om alla backar, la dem med en smäll i varandra, tog alla våra ryggsäckar och kände mig som en jävla bitch medan alla vakter stod där med armarna i kors och såg så dumma ut som de brukar. Tror nästan de har ännu sämre jobb än dörröppnarna och biljettittarna på Angkor, så himla sura som de alltid verkar.

Nyårsafton firade vi alltså i Bangkok. Tänk så det kan gå! Naturligtvis råkade vi ut för något även då. Det stod en skylt vid taxin att det var vissa störningar p.g.a. att en körfil var avstängd. Precis när vi ställde oss i kön var det ca 10 bilar inne men sedan var det som i en skräckfilm: Alla taxibilar var som borttrollade. Tyvärr gällde inte det resenärerna. Köerna var inte så långa men många. På 1,5 timmar kom det inte en enda bil. Det visade sig att en olycka inträffat och vägen var helt avstängd. Vid det här laget var man rätt härdad och vi hamnade i samspråk med ett trevligt par från Holland som egentligen var väldigt försenade men de ansåg sig inte ha några problem. Pengar på fickan och ett glatt humör. Vad mer kan man önska sig? 

 Fyrverkerierna var häftiga och maten var god men den gata som tidigare var en riktig huvudgata då Stefan var där var hur trist som helst. Massor av "Specialprice-only-for-youstånd" och turister men inget av kvlitet. Jag reagerade över att under de tio år som gått sedan jag var i Thailand så har glädjen och glöden övergått i snabbmat, fler överviktiga och en tappad glöd.


Vy genom taxifönstret

Väl tilltaget vinglas på nyårsaftonens Italienska restaurang

Gott folk! Tro det eller ej men nu så har datorn helt plötsligt återfått prickar och ringar över vissa bokstäver och jag upptäcker att jag hajar till varje gång jag ska försöka skriva å,ä och ö. Alltså - back in town men jag känner ändå att jag måste fullborda min berättelse. Vill samtidigt tacka vår granne Sven som hämtat post och mina snälla svärföräldrar som fixat och grejat. Det är en fantastisk känsla att komma hem och det står lite mat i kylen och en födelsedagsblomma till Stefan på bordet. Tack Gunnel och Kjell! Ni är underbara!

Phu Quoc fortsättning....


Har kollat bilder från resan och när man ser bilderna från Phu Quoc så ser et verkligen ut som en paradisö med de vackra stränderna. Vi valde att stanna på vårt hotell, då vi insåg att det nog ändå var ett av de bättre till ett hyfsat pris. Frukosten som ingick hade väl däremot vissa brister. Vad sägs om att få välja mellan baugette med bröd eller baugette med sylt? Sjalv valde jag omelett och bröd men då blev det minsann inget smör till. Nudelsoppa var nog det bästa alternativet men det kändes inte som en normal frukost. Sista dagen tog Fanny bananpankaka och den var helt ok. KAffet däremot har lyst med sin frånvaro i stort sett hela resan. Två gånger har jag beställt riktigt goda Cappuchino men i övrigt så har nog neskaffet på rummet varit godare än det man blivit bjuden på. Fruitsalad har varit vår räddning. Men akta er för att säga fruitplate för det är greksika för dem. Man får köra pekböcker (menyn) som man gör med småbarn. Theese! -Oh!!! Fruitsalad! Men för helvete det är ju det jag försökt förklara i 10 min.

Vi har unnat oss lite extra njutning, massage bla. Det allra haftigaste som jag aldrig sett nagon annanstans var harborttagningen. Det galler att ha mitt kollugn nar man helt plotsligt befinner sig liggande med en vietnamesisk kvinna 20 cm fran skrevet. Med vanlig sytrad och en speciell teknik, med ena trådändan i munnen, drar de upp harstrana, kanske inte ett och ett men narapa. Jag har fotat det mesta men eftersom ingen fotade mig sa kande jag inte att jag kunde ga fram och be att fa fota nagon annan som blev behandlad. Och jag lovar att bikinilinjen inte var att leka med. Da gladdes jag stort at min hoga smarttroskel. Det kan jag lova. Helkroppsmassage kostade ca 20 kr medan harborttagningen som faktiskt suttit i over tva veckor var betydligt dyrare.

Vår "vän Räkan" som var oss behjälplig med en hel del och talade bra engelska.

På vårt hotell satt en man och slipade plattor hela tiden medan vi var där och säkert ett antal månader före och efter också. Plattorna var max 15 cm2 och täckte taket delvis. En bit av 
taket och en skymt av mannen.




Om ni tycker att han verkar ha dålig arbetsställning så är detta nada i jämförelse med vissa andra: Vad tror ni Byggnads skulle ha sagt om detta? Bambupålar till ställningar.



inte så farligt?

Okej ni får den insatt i sitt sammanhang:



Tänk på det nästa dag du tycker jobbet är tråkigt Ante. Även vi andra ska kanske glädjas åt vår arbetsdag. En vanlig dag på jobbet i dessa länder innebär 10-16 timmars arbete, 7 dagar i veckan, 52 veckor per år och har du tur och är t.ex arbetare så har du ledigt på Nyårsdagen. Det är ingen långsemester direkt då man hälsar på långväga släktingar. Deras jobb är ju ofta väldigt enahanda också. Är man dörröppnare på hotellet så är man dörröppnare. Jo kanske man hjälper till att bära väskor också om det kniper så väskbärarna har fullt upp. De flesta verkr inte jobba särskilt hårt men alla arbetar. Det kanske vore något för oss att ta lärdom av. Här sliter vi ut vissa medan andra inte jobbar med något alls. Vår guide til Co Chitunlarna hade en fyraårig universitetsutbildning inom turism och historia. Han tjänade ca 30 dollar per dag och arbetade 84 timmar i veckan. 40 % av vietnameserna tjänar 1-2 dollar per dag, varav arbetarna har sämst betalt. Hoppas gubbarna på väggen har risktillägg i varje fall. En receptionist på hotellet tjänar ca 300 dollar i månaden medan väskbäraren på vårt sista hotell hade en månadslön på 2 miljoner dong vilket motsvarar 800 kr men med hans framåtanda så är nog dricksen hans stora inkomst.

Killen i mitten var en riktigt framåt person och lärde sig hela tiden engelska genom att prata.

Kommer hela tiden på villovägar i mitt skrivande. Om vi åter förflyttar oss til Phu Quoc så är nog vårt sammanlagda omdöme att det är ett lugnt ställe, där maten är fantastiskt god och billig överlag. Det märks att man inte fått en vana att arbeta med turism och musiken på hotellet är 80-90 talshits. De inte är så gåpåiga utan är hjälpsamma och visar hänsyn. Barnen och hundarna lever på trottoarkanten och i det lilla rummet eller kanske i den lilla restaurangen man har. Det finns inga trädgårdar till de här husen, utan man har vardagsrummet direkt ut mot gatan och alla som passerar kan titta in. Så upplevde jag även resan mellan Chao Doc och Rach Gia som vi gjorde under kvällstid. Husen står på rad med ingången direkt mot gatan och ofta är det bara ett rum och i det finns allt. TVn har en central roll och i stan är det inte omöjligt att du parkerar motercykeln inne i rummet. Familjerna är små, troligtvis av praktiska skäl. Det ryms max fyra på en MC. Glömde att fråga från vilken ålder det är OK att köra. Man håller stehårt på hjälmtvånget och det är dyrt att inte följa lagen. Kör du mot rött kan du i värsta fall bli fråntagen din MC under en månad. En fin MC kostar 1000 dollar medan de kinesiska kopiorna endast kostar ca 300. Lån får du endast om du har en säkerhet, vilket gör att de allra fattigaste fortfarande bara har en cykel. Lyckades inte fota någon hel familj eller pytteliten men den minsta som stod själv och höll i sig var väl i ettårsåldern.


Hjälmtvång på vuxna som hölls stenhårt.

Näst sista dagen på Phu Quoc åkte vi och snorklade. Vi var lite småsura då vår tripp med ca 15 visade sig vara 34. Det blev lite ont om simfötter i rätt storlek men vi hade en trevlig resa. Stefan som aldrig dykt innan hade tränat med cyklop vi fått låna av "räkan". På första stället var det fantastiskt fina koraller men inte så mycket fiskar jag förväntat mig. På andra dyket hade Stefan och Fanny fattat mod men det blev lite knöligt då det visade sig att Fannys snorkel läkte så innan vi var klara med allt det praktiska var det dags att simma tillbaka till båten. Vi blev bjudna på mat och inmundigade den tillsammans med japaner. På soldäck satt det några norrlänningar hörde jag men vi som bodde på "bottenvåningen" var vi fem och som sagt Japaner. En tjej erbjöd sig att hjälpa mig då jag skulle plocka en bit fisk ur de gemensamma skålarna, men jag avböjde och ansåg att jag borde lära mig pinnätandets konst lite bättre. Vi har t.o.m. investerat i pinnar så vi ska träna lite mer här hemma. Julgröten är ju lagom klistrig för att få upp. Synd vi missade den. På vägen hem besökte vi en australisk pärlfarm. Fick senare veta att många odlar och säljer pärlor på denna ö. Köpte själv några smycken av svarta pärlor.

Vi träffade ett par från Klippan som åkt runt i världen och senast varit i Laos. Jättetrevliga människor som verkade ta dagen som den kommer. De tipsade om några aktiviteter man kunde göra i Na Thrang, vilket tyvärr aldrig blev av för vår del. Här kommer några ytterligare bilder från Phu Quoc.


Fanny och ett hav första dagen


Janne i relaxläge


Stefan lär sig dyka



På snorklingstur


Jag snorkligast



Vi provade aldrig sjöborrarna som står nästan längst bak.


Titta noga så ser ni pärlan.


Nej det är inte två bilder. På hotellet till höger åt vi Brunch. Fint, fräscht och billigt men utan solbar strandtomt. Jo det bor nog folk där till vänster också. KAnske de behöver anlita en trädgårdsarkitekt till tomten?



Tror ni vi missade julstämningen?

Ånej! Den började redan i London. Ett Potpuri


Hotellet i London


Utanför hotellet i Kambodja.Fanny fotograf såklart.


Filipinska Agneta och Annifrid på julafton med en tjej som lärt sig alla movsen, PQ.

Men värst var ändå Ho Chi Minh! Snacka om julstämning!










Så tro inte att vi inte märkte av julen - fast kanske lite mer ytligt denna gång.
 

HAPPY BIRTHDAY Janne den 25/12 och Stefan idag den 6/1. Vi ska ga ut och ata nagot gott pa en restaurang som varit fullbokad tva ganger innan da vi varit dar. Vi ar nu tillbaka i HCM city om ni inte hanger med i svangarna.



Pa baten till Vietnam....
Chhoun Sopheak Sada kom och hamtade oss i avtalad tid. 10 minuter senare stod vi vid kajen och lastade over vara vaskor.


Vår taxichaufför och kunnige Chhoun Sopheak Sada

Vi var de enda som skulle aka och det verkade som om vi skulle kunna komma ivag lite tidigare  -  tills de tittade i vara pass......vara overklistrade visum skulle knappast ga igenom i Vietnam trodde de (och nu sahar i efterhand visade det sig att de verkligen hade ratt i sina farhagor). Vi kande alla att detta hander oss igen... och Fanny borjade grata. Killarna blev lite oroliga. Jag ilsknade till och berattade att Fanny var ledsen for allt sturl vi haft pa resan. Dont klaj miss, sa en kille trostande. De ringde samtal och en passpolis som skulle med oss till gransen stod och pratade med nagon och nar de insag att vi var svenskar kom de pa att vi utan problem kunde fa ett 15-dagars visum. Batresan blev behaglig och de tva vietnamesiksa killarna var jattegulliga. De korde denna rutt dagligen Chau Doc- Phnom Penh fram och tillbaka. Vid kambodjanska gransen klev polisen av. Vi gick upp och fick vara pass stamplade utan problem. 20 min senare var vi vid Vietnamns grans och dar blev det problem. Jo om vi betalde 20 dollar var kunde de fixa det. Nar STefan sa att vi betalade efter att vi fatt passen stamplade andrade de sig och kunde inte hjalpa oss men gav oss ett 15-dagars visum gratis ( 15 dagar visade sig senare i verkligheten innebara 14 dagar for Stefan och 12 for mig och Fanny). Det som star i passet galler vare sig det ar ratt raknat eller fel, atminstone i Vietnam).

Val framme i Chau Doc insag vi att vara intentioner att sjalva hitta en taxi for att komma billigare undan nog inte var de ratta. Vi ilandsteg pa en brygga  som paminde om spangen jag som barn balanserade mig over. Att den holl for vara resvaskor var ett under. Vi stod dar in the middle of nowhere, blev mottagna av tva rokande pojkar i sjuarsaldern och skjulen de bodde i gick inte av for hackor. I Kambodja sag vi inga rokare. Har i Vietnam verkar alla roka.


En kul grej var att han tog på sig vita märkesstrumpor och skor när han skulle gå iland vid passkontrollerna.


Har ni åkt en sån färja nån gång?


eller klivit iland med stora resväskor på en sån här brygga, mottagen av två rökande 8-åringar?

Phu Quoc
Har hande det egentligen inte sa himla mycket sa jag struntar i att skriva av dagboken, vilket jag alltmer gor da det kanns som att sitta och skriva sina memoarer.


På båten till PQ var det knökfullt inklusive alla motorfordon. Nej vi behövde inte balansera på den rampen tack och lov.

20/12 sondag

Har ni nagonsin vaknat upp och haft en vietnames i badrummet? Det gjorde jag och Fanny precis.Det visade sig att han stod pa andra sidan vaggen och han maste ju haft det varre da han hade en svensk i sitt badrum kl 6 pa morgonen. Detta hotell i RAch Gia var absolut det varsta vi haft av alla och da snackar vi tolv i skrivande stund. Det var sa javla ackligt att man bara lade sig ner med kladerna pa och duschade pa morgonen istallet. Nog om detta! For att komma hit sa blev vi alltsa tvungna att hoppa pa det erbjudande vi fick fran den snalla dont klaj killen. 20 dollar per man var ju ett ratt hogt pris tyckte vi men vi hade inga alternativ in the middle of nowhere utan nagon kunskap i vietnamesiska spraket. Var chauffor visade sig kunna lika mycket engelska som vara magar var fulla efter den langa resan. Kl 10 pa kvallen fick vi i oss lite frukt och brod.

Vi tog den stora baten till on Phu Quoc, da det visade sig att den vag vi tankt visserligen var narmare men batarna inte var att lita pa. Var bat var fullpackad av manniskor, nastan enbart asiater och jag blev ju en aning forvanad nar vi efter manga om och men hamnade vid ett hotell vi tyckte verkade OK. Det formligen kryllade av svenskar och helt plotsligt sa kande man sig som en del av sallskapsresan. Vi kande oss inte nojda med hotellet och fick kontakt med "rakan" Skaldjuret alltsa. Han var oss behjalplig med det ena och det andra men vi kande att han inte var helt att lita pa. Han hade kontakter uppi i norra delen av on och forsakrade oss att det var valdigt bra dar. Vi akte dit med privatchauffor som han ordnat. Vagarna var halvt bortspolade pa var vag dit och vi undrade vad vi gett oss in pa. Efter ett par timmar och ett antal resenarer som maste ha sett ut som utropstecken i ansiktet var vi framme vid var forsta resort. En Vietnamesisk professor som kommit tillbaka fran USA holl pa att bygga upp denna. Han undervisade i Hanoi pa universitet och ledde samtidigt byggnationsarbetet. Nagra bungalows var sa klara att man kunde bo dar men det krop i kroppen pa oss vid tanken att bo dar under en kokospalm och titta ut over en tom badvik hela dagen och ga och satta sig pa samma restaurang varje maltid med exakt samma samtalspartners. Riktigt sa lugnt ville vi nog inte ha det. Nasta stalle var mer uppvaxt men förutsättningarna nog desamma.

 
Inte mycket till strand men å andra sidan hade det inte blivit någon trängsel med oss 5 som enda gäster.                Fantastiskt fint vatten.

Vi fortsatte var resa norrut och var strax sa langt norrut pa on man kunde komma. Dar, tre km bort fanns kambodjanska gransen som vi sa garna behovde passera for att fa nya dagar i Vietnam men sa enkelt var det minsann inte.


Några fiskebåtar och Kambodja som skymtar i bakgrunden

Byn vi kom till var fylld av fart och flakt och bla fiskebatar i tusental. Ons egen Tore Skogman upptradde och alla appladerade med jamna mellanrum fast inte efter latarna som jag ar van. Med fart och flakt menar vi restaurangen som hade stora panoramafonster ut over hela havet. Vi var garanterat de enda icke vietnameserna pa stallet och det var inte helt enkelt att bestalla. Efter att de storsta lingvisterna pa stallet inkallats fick vi till slut var bestallning bestaende av 3 pineapplemilkshakes, 1 ol och 1 Coke. Vet ni att vuxna vietnameser inte verkar ha nagra forutsattningar for att lara sig tala engelska? Hoppas verkligen de sma barnen far lara sig det innan deras tal apparat stelnat. Jo den gor faktiskt det i tolvarsaldern har jag fatt lara mig. Att vi svenskar ar sa duktiga pa att prata andra sprak ar for att vi har nastan alla vokalljud som finns i alla sprak over varlden sa darfor ar forutsattningarna helt annorlunda for oss. Vad jag ville ha sagt ar att man kan lyssna pa en vietnames som glatt och vanligt pratar engelska med en utan att forsta ett enda dugg och trots att de sakert sager ratt ord.


Tore Skogman i bakgrunden

Pa resan hade vi kommit till Phnom Penh och sjalv skriver jag tva dagar i rad. Maste passa pa innan vi lamnar Pattaya. Billigt och gott om datorer. Man satter sig inte sa garna och skriver nar det ar ko.

Vi bor i "lovesviten" pa 42 m2. Jag och Fanny tycker den ar bra men Stefan ogillar all trafik man hor. Har sjalv anvant proppar tva dagar i rad, da jag hela tiden horde hissen i vart forra rum. Har finns kyl, frys mikro. spis och flakt ovanfor spisen. Kaffekokare och neskaffe finns i alla rum vi varit. Till saken hor att vi mest varit i fyrstjarninga rum men det har har val just sa pass en trea. Det ar alltid rent och snyggt overallt man kommer. Man ser sopande manniskor vart man an vander sig. Vid Angkor stod hundratals och sopade lov utanfor templen. Det jobbigaste ar att vissa yrkeskategorier gar allt for nara pa en. Nar vi kom till baten stod mycket riktigt den och vantade pa den forseande bussen. Killar rusade fram och tog vara vaskor och sedan begarde de 5 dollar for att ha burit dem 100 m. Som tur hade jag inte det utan skickade fram dem till Stefan som gav dem en dollar.

...nagra timmar och en solbranna senare med betoning pa branna. Solfaktor 20 har tidigare inneburit att man inte fatt nagon farg alls. Men efter 5,5 timmar sittande pa ett batdack hande det andra saker. Jag och Fanny madde bra hela resan men blev rodflackiga medan Catrin inne i baten blev sjuk. Baten gick fint pa vagorna och vyn var fantastisk men det ar nog ingen resa jag skulle rekommendera a det varmaste precis. Vi sag mangder av palhus och fiskare i sina langsmala batar och markligt nog sa vinkade de flesta trots att batarna guppade obehagligt. Efter nagra timmar saktade vi ner och en annan bat korde upp jamsides. JAg trodde det var ett forsaaljningstrix och att de ville salja vatten m.m. Inget hande men en minut senare sag jag en lysande gron jacka pa baten somavlagsnade sig fran oss. Flickan med den grona jacka och munskydd som suttit med oss uppe pa dack hade forsvunnit.Framme i Phnom Penh invaderades båten av tuctuc-, och taxiforare. De kunde inte ta oss alla i en bil och Janne o Catrin akte med en betydligt finare, vars forare vi kom att ha mycket gladje av medan vi stannade i Phnom Penh. Istallet for att aka direkt till dodens falt blev det vilostund for alla da resan var otroligt jobbig, fast man inte kan forklara annat an att kroppen sager sa.


De berömda pålhusen på sjön Tonle Sap, Kambodjas moder kallad, världens mest fiskrika sjö. Varje påle är ca 6 m och nedtryckt i sjöbotten. Under regnperioden ror man fram till dörren. Nu får man använda trappan istället.


Vissa hade lite lyxigare boende


Det var tusentals fiskare på Tonle Sapsjön


Fredag 18/12
Stefan drabbades ater av dalig mage sa vi var en man kort nar vi akte ut till dodens falt. Var chauffor Chhoun Sopeak Sada var oss behjalpliga hela dagen till en kostnad av 30 dollar. Han talade bra engelska och var val insatt i det kanbodjanska systemet. Precis som i manga andra fattiga lander ar korruptionen utbredd. De fattiga arbetar minst 364 dagar per ar och betalar alltmer skatt. Till skillnad mot i Sverige gar inte dessa till uppbyggnad av det egna landet utan det mesta gar i nagra redan rikas fickor, medan folket forblir fattigt.
Phnom Penh forefaller nagot lugnare an Ho Chi Minh eller ar det kanske sa att man har vant sig? Vi besokte Ryska marknaden, som var en trang, varm plats med mindre paflugna forsaljare men det kandes som inget av det som saldes var av intresse for oss. 15 minuter senare var vi ute pa gatan utan att ha spenderat ett ore. Vi passade pa att kopa biljetter till morgondagens resa till Vietnam Vi ville aka Mekongdeltat men efter att ha fardats pa Tonle Sap kanner vi att det racker med ytterligare nagra timmar till Chau Doc.

Vi besokte alltsa "Dodens falt", som inte alls sag ut som jag forestallt mig. Precis till hoger fanns ett litet museum som berattade i ord och bild och man fick se en informationsfilm. Centralt lag den laskiga hoga byggnad som man fyllt med skelettdelar. Fran alla fyra sidor sag man dessa framst skallar, stora och sma. Manga var sprackta och man fick rysningar nar man gick runt det lilla omradet och kom fram till det trad, som man anvant for att slanga smabarn mot. Pa sa vis spracktes deras skallar. Snacka om sjukt!



Här inne förvaras de "omtalade" skelettdelarna.


Skallar

och mer galenskap








Nar vi kom hem hade Stefan piggnat till sa vi tog en tuctuc till Tuol Sleng, som var den skola som forvandlades till Pol Pots tortyrcentra. En stor byggnad i tre vaningar bestod av rum efter rum dar det stod en jarnsang i mitten och nagra attiraljer bredvid. Ovanfor pa vaggen fanns en bild pa en person liggande i just den sangen som torterats efter just den metoden. I en annan byggnad fanns tusentals fotograferade likt fangbilder, och jag var sa feg att jag undvek att titta dem i ogonen. Undra hur mycket fruktan det fanns i alla dessa? Ute pa garden fanns en stallning dar man hangde upp folk upp coh ner. Sedan stoppade de ner i stora karl fyllda av illaluktande gegga. I en byggnad fanns massor av rum om en svensk journalist som var har och fotograferade. Det fanns kommentarer som han skrivit da pa sjuttiotalet och kommentarer han skrev for nagra ar sedan. Han var ganska positiv innan men insag att mycket av det han sett och fotograferat var ett spel for galleriet. Han dog for nagot ar sedan.


Redskap för tortyr







Man saknar ord.....



Chhoun berattade att Pol Pot endast var en del av allt dodande i Kambodja och att bade Vietnam och Thailand har en stor del i alla som dog i Kambodja. Vi hade ju forstatt att Thailand varit inblandat da det var sa manga lemlestade i Siem Reap. Dar fanns aven ett rehabiliteringscenter precis dar den Rosa Bussen stannade.
I morgon reser vi vidare om allt gar enligt planerna och var stamplade visum inte ger oss nya problem. Vart stora samtalsamne de senaste dagarna har varit halsostatusen. Hel, halvdaliga magar och en forkylning som catrin dras med vill inte slappa. Det ats Dimor och Immodium for glatta livet. Jag och Fanny mar utmarkt.

19/12 dag?
Finns det skillnad pa dagar egentligen? Inte for manga kambodjaner i varje fall.
Vaknade 6.15 i morse. Da vi bor precis i korsningen sa hor man nar det borjar dagas. Hade tankt ga ut och satta mig utanfor men horde att nagon sopade trappan utanfor.

nagra timmar senare...Det regnade faktiskt ett par droppar nar vi at frukost och ar fortfarande halvmulet. Serveringspersonalen ar lite forvirrade(ovana?) har pa hotellet. Alltid fattas det nagot av bestallningen men nar man sager till sa blir det strax ordnat. Jag har varit ute pa tva fotorundor. Den forsta gick jag sjalv och skamdes som en hund, da jag utan en riel pa fickan fotade fattiga manniskor. Gransen gick vid att fotografera en som gav gavor till en av alla munkar som gick runt och samlade in morgonens gavor.

Tiggare av olika slag. Den gamle tiggande mannen i bakgrunden var kanske inte lika aktad.

..en timme senare passerade jag "skammes-ta-mej-fan-gransen" och fotade tva som gav till munkar. Situationen kandes lite mera diskret. Pa denna runda hittade Fanny och jag bade universitet och tempel.


Detta unga par hade en liten restaurang och gav till alla munkar som passerade.

Grattis pa fodelsedagen TYKO! Ett helt ar idag! 4/1
Sitter i skrivande stund i Pattaya, Thailand. Imorgon aker vi till Bangkok och sedan till Ho Chi Minh igen. Vi ar pigga och krya och allt ar bra.

Sist jag skrev var vi i Siem Reap och jag berattade om var trevlige guide som hade en gedigen utbildning for att fa guida turister i landet. Alla guider var kambodjaner utom en fran sydkorea, da de inte hade nagon som kunde spraket. Den ekonomiska krisen i varlden for ett par ar sedan har gjort att langvaga turism minskat medan turister fran Asien okat, da de har kort semester och det ar villigare att halla sig i narheten. Dessutom har angkor Vat en religios betydelse i deras liv. Roun fixade vara pass och man fick tom ta bilder direkt pa passkortet. Intradet var 20 dollar. Vid varje tempel stod det flera biljettavlasare, vilket verkar vara det rakigaste av manga tradiga jobb vi sett. Dorroppnare eller goddaghalsare har utanfor vart hotell i Pattaya ar ocksa rejalt trakiga.

Vart forsta tempel, som byggdes sist var Angkor Thom. Om det var for att Thom var det forsta templet vi besokte eller den fantastiska historia man kunde lasa inhuggen i templet, som det gav det allra starkaste intrycket. Vi fick veta att ordet Angkor betyder stad och Angkor Thom darfor stor stad. Det finns 54 torn pa Angkor Thom dar varje torn har 4 skulpterade huvuden. I varje ansikte kunde man lasa ett leende, vissa gladaare an de andra och i olika skick. Leendena kommer sig av att man under denna tid levde utan krig och elande. Innan hade man haft mycket krig som var avbildat pa vaggarna. Man sag aven skillnade pa olika soldater. De khmeriska tex avbildades med langa oron da det ansags ge ett langt liv. Alla tempel i staden var byggda av framst sand- och lavasten. Man hade anvant elefanter for att frakta dem 85 km. Man anvande lava i grunden medan sandstenen var i de ovre delarna dar man hogg in utsmyckningarna. Man anvande aven tra men det hade naturligtvis forsvunnit med aren. Da kungen som byggt templet dog invaderades landet av Thailand och tempelomradet glomdes bort. Under 400 ar harjade naturen fritt och stora tradrotter tog over och mycket av byggnationen sprangdes i bitar. Da Angkor tillhor ett av Varldsarven sa bekostas renoveringen av omradet av olika lander, bla Indien, da det mest kanda templet Angkor Vat byggdes i den Hinduiska stilen. Det templet ar ju det mest kanda men da man inte kan se mycket av utsmyckningarna idag sa blev det kanske inte sa imponerande som man trott.



Stefan på väg mot Angkor Thom

Stridande soldater med elefanthjälp




Kvinna som ber sitt fyllesvin till karl att försörja henne. På den tiden fick inte kvinnorna göra det själva. Inte konstigt det blivit så många prostituerade i världen!

Så här ser det ut innan man pusslar ihop tempelbyggnaderna igen




Hela glada gänget

Ta Phrom daremot var ju verkligen annorlunda. Har fanns ett speciellt rum, ekorummet, som fungerde sa att om man ropade som man gor nar man vill hora ekot, hande inget. Stallde man sig daremot mot en av de fyra kortsidorna och slog sig for brostet sa lat det som en diggeridoo (stavning?)Har har man valt att spara traden sa att man kan se hur det sag ut for lange sedan. Det intressanta var att de tjocka rotter man ser ar de som haller ihop hela konstruktionen. De trad som ar farliga for framtiden ar de som vaxer mellan byggnaderna och spranger sonder allt underifran. Pa vagen till och fran Angkor Thom satt sma orkestrar och spelade. Det visade sig vara manniskor som blivit offer for landminor, vilka det finns mest av har uppe i norr mot den Thailandska gransen. Vi at god mat och det enda negativa med dagen pa Angkor var i sa fall alla som ville salja i ett nagot for patrangande satt for att passa min stil.


Vegetativt område


Trädet är så stort så stort, Stefan är så liten....

Catrin slår sig för bröstet i ekorummet





Orkester av offer som skadats av landminor. Stefan öppnar börsen.

Torsdag 17/12
Igar solade och badade vi, medan Stefan var magsjuk hela langa dagen.Aldrig nagonsin trodde jag att jag skulle fa aka med de ROSA BUSSARNA!!! Vi blev upphamtade av en sadan pa hotellet. Avgangstiden var 6.00. Exakt 7.05 blev vi upphamtade och da kan ni kanske gissa hur uppstressade vi var? Efter att ha hamtat oss korde bussen nagra hundra meter och stannade utanfor ett Backpackerstalle for 10 min rast. Man far val falla in i lunken "de sager att baten vantar pa oss sa da gor den val det". Stackars de som ev ar dar i ratt tid for avgang.



Väskor ända upp till taket längst fram i bussen


Vi skulle alltsa fardas pa varldens mest fiskrika sjo Tonle Sap till Phnom Penh, Kambodjas huvudstad. Av intresse ar att denna sjo under torrperioden ibland minskar ner till 1/7 av sin storlek. Det ar en forutsattning for att man ska kunna odla sa mycket ris som man gor i omradet.



to be continued.....